Till Hanna (och till dig som råkar snubbla in här såklart)

Kära Hanna

Det mesta av det här inlägget skrev jag för flera veckor sedan. Redan då du bara hunnit skriva ett. Tyvärr så hann jag aldrig skriva klart pga all skolstress och vardagliga måsten, men nu så!

Jag börjar så som du började, och berättar saker som idag betyder så mycket för mig, och som utgör mitt liv idag. Måste dock säga att tanken på att skriva ett ‘officiellt’ inlägg på svenska skrämmer mig något otroligt. På fem år har jag inte skrivit någonting alls på svenska bortsett från sms och chattmeddelanden. Jag kommer ofta på mig själv med felstavningar, svajande grammatik och svengelska. Det är sorgligt hur fort man glömmer hur man behärskar sitt egen modersmål. Kanske kan denna blogg hjälpa mig att hitta tillbaka till det svenska skriftspråket? 

Jag bor idag i London (du vet ju det…men tänkte ifall att någon annan randomly skulle checka in bloggen, sisådär 5-6 år efter att vi typ slutat skriva på den). I alla fall, jag hade inte planerat att hamna här, i London alltså. Denna stad hade aldrig lockat mig eftersom att jag, precis som du, alltid längtar efter natur (till min stora och glada förvåning så finns här faktiskt jäkligt mycket fin natur inte långt ifrån där jag bor. Ska visa dig då du kommer hit och hälsar på i Juni!). Vilket som, jag kom in på en skola som jag ej kunde tacka nej till. Och så bar det av.  

Första året var rätt så kaosartat. Jag föll för i princip alla frestelser som går att falla för då man som ung flyttar från ett förhållandevis ‘strängt och stramt’ land som Sverige till en ‘fri och rolig’ stad som London. Tänker ofta på att det var så det var då du flyttade till Berlin. Att jag under 2015 upplevde det du upplevde 2012, typ. Vi har inte bara varit på olika platser fysiskt under de senaste 7 åren, men också mycket mentalt, menar jag . Det var ett överväldigande första år men upplevde det för det mesta som så jäkla spännande. Kände en enorm frihet i att byta ut HELA min vardag och bryta sorgliga tankemönster. Kändes det som om jag fick en välbehövd chock som fick mina välmåendehormoner att äntligen höjas efter en tung och grå vår färgad utav bland annat bortgången av Leonie. En händelse som jag fortfarande tänker på exakt vartenda dag, och som jag troligtvis kommer göra för resten av mitt liv. 

Andra året var lugnare och jag kände mig mer tillrätta med min vardag. Jag hade nu flyttat från studentkorridor in till ett  fint men opraktiskt hus i norra London tillsammans med mina bästa vänner här. Senare kom det ju tyvärr till att brista med en av vännerna, ut flyttade hon, och in flyttade istället Angelos. ‘Med allt ont kommer något gott’ - är det inte så man brukar säga? Nu är det vi två <3  jag och Angelos alltså.

I Oktober flyttade vi till vår tredje bostad. Har förstått att man flyttar varje år i här. Tänker ofta och avundsjukt på att du nu har en alldeles egen lägenhet. Där du kan slå dig till ro och stanna hur länge du vill. Det måste kännas så jäkla skönt. 

Mitt nuvarande liv är inte så händelserikt. Vilket jag gillar. Har gått in i ett lunk av rutiner (vilket jag också gillar. Jag är ju en rutinmänniska) med plats för ‘spontanitet’ på helgerna. Jag vet egentligen inte varför jag mår så bra då jag är i London, och så dåligt då jag är i Stockholm. Mitt liv är ändå inte så mycket mer ‘juicy’ här jämfört med där. Du skriver att du inte förstår hur jag kan stå ut i en stad med så mycket människor. Jag tror att det är av just denna anledningen som jag gillar att bo här. I London är ingen någon, och alla är ingen. Det är så extremt mycket folk (8 miljoner) vilket gör att du försvinner in i mängden men trots detta så känner du dig aldrig ensam, vilket jag alltid gör i Stockholm. Du kan vara anonym men utan att försvinna. If that makes any sense? I en stad på 8 miljoner ryms stora delar av världen; hörde på radion här om dagen att det i London nu talas mer än 250 olika språk. TVÅHUNDRAFEMTIO!? Jag försökte räkna upp alla språk jag visste fanns, men kunde typ inta ta mig längre än till 32 stycken (hehe). I alla fall, detta ger ett sånt fantastiskt avtryck på staden och jag vet att jag aldrig kommer kunna bo på ett så homogent ställe som Stockholm igen, någonsin. Vet att Malmö är annorlunda, och jag förstår verkligen varför du, och många av mina andra vänner, trivs så bra där. Det är en öppen plats, där ‘olikheter’ inte uppfattas som någonting negativt.  

I detta nu sitter jag på skolans bibliotek, där jag spenderar minst 7 timmar varje dag, skrivandes på mitt examensarbete som handlar om CSR inom Etiopiens växande textilindustri med inriktat fokus på kvinnans empowerment. Det är spännande, svårt och något känslosamt. Dessutom så är det är en läskig tanke, att i mitten av maj då denna uppsats lämnas in, så är jag färdigutbildad. Ännu en gång så ska ‘tryggheten’ dras ifrån mig. Då SKA jag vara vuxen. Så fruktansvärt läskigt men så JÄVLA spännande. 

Detta var bara en liten update om vad som sker i mitt liv. Tänker göra ett bildinlägg här näst men lite smått och gott jag hittar på mobilen som kan va värt att visa/berätta om. Mina inlägg kommer ej nå upp till din nivå Hanna, (då dina inlägg är så fantastiskt vackra) men jag älskar denna idén om att ha bloggen som en plats att kommunicera, spara minnen och ge utlopp för kreativitet på.

Så glad och rörd över att du kom upp med detta påhitt.  

Vi hörs snart igen <3 


Kommentarer
Postat av: Hanna

<3 love u

2018-03-29 @ 08:57:32
URL: http://hannaohedvig.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0