Livets resa

Hej Heddan,
 
Till att börja med vill jag att du ska föreställa dig mig i detta nu. När jag skriver det här till dig ligger jag i sängen med datorn framför mig. Jag känner mig som en hundra procentig Carrie. Bortsett från ciggen då. Nu var den bilden färdigmålad - låt oss gå vidare: Idag tänkte jag berätta om mitt livs resa. Jag hoppar tillbaka hit, dels för att det börjar bli vår och jag längtar men också för att jag planerar något liknande framöver. Förra våren, i maj, åkte jag med min klass på en trädgårdsresa till England. Våra lärare hade gjort resan otaliga gånger, och var mer fokuserade på plantskolestoppen mellan parkerna, i syfte att köpa på sig allt trendigt som inte kommit till Sverige ännu. Men för mig, och säkerligen en del av mina klassisar, var den här resan LIVSOMVÄLVANDE. Alltså på riktigt. Det händer. 
 
Så här var det: ett konstant kärlekspirr. 
 
Direkt från flyget åkte vi till Whisley. Det kanske var bra. Att mjukstarta. Det var inget wow egentligen över Whisley. Det uppfyllde ungefär mina förväntningar av resan i stort. 
Vi ställde oss alla och tog ett obligatoriskt foto att skicka till mamma. Men fan va det är fräckt ändå. Azaleor. Vi läste Rebecca av Daphne Du Maurier i min bokcirkel förra året. Numera tänker jag bara på Manderley var gång jag läser Azaleor. Mamma blev väldigt glad för bilden för övrigt.
 
Alltså denna benved <3333 så fin. Euonymus japonicus 'Microphyllus Aureovarigatus' för er fellow nördar som undrar. 
 
Vi hade såklart gjort det bästa som går att göra när en landar i ett nytt land: köpa allt spännande i matbutiken. Så avis ändå på dig, Hedvig, som kan köpa Tescos hummus alltid. Det här är överlag typ min bästa typ av mat. Hopplock av allt gott här i världen som bröd, oliver, hummus, potatissallad, godis osv. 
 
Här står vi i ett hav av Camassia. Trendväxt på framfart. Ni vet var ni läste det först. Ok i England var det kanske förra årets. Men det är på väg. KOLLA Nobeltorget, Malmö, säger jag ba! Okej jag tippar årets perenn 2022!
 
Våra första två nätter sov vi på ett vandrarhem i Brighton. Maria är så jävla cool nog att hennes pappa bor där. Vi trodde därmed att vi skulle ha koll på läget men var så trötta att vi somnade direkt efter obligatorisk massagecirkeln.
 
Den där första natten vaknade alla i vårt rum av att en kvinna skrek på gatan. Jag kan fortfarande höra det där skriken i huvudet. Det var så fruktansvärt, verkligen ett skrik om överlevnad. Drömmer fortfarande mardrömmar om det ibland. Vi kunde inte se något från fönstret, en öde gata, har än dåligt samvete för att vi inte typ gick ut och leta. HOPPAS fortfarande att människan som skrek mår bra idag. 
 
Alltså var ändå fint i Brighton. Men jag är så knäpp. Jag har någon typ av anglofili i mig som brinner för engelska trädgårdar, lanskap och landsbygd. Samtidigt kommer jag på mig själv med att bara tänka "fan va osoft" om allt. Kände att jag va så när jag var i Skottland också, kommer du ihåg det? Typ så va jag hela vår resa. Vill bo här i fantasin men ser ändå bara fel i allt. (bortsett från trädgårdarna, landskapet och landsbygden)
 
*njut*
 
Det var som att vi blev helt knäppa av alla blommor vi såg framför oss. Här utnämnde vi tågspåret till Brightons egna High Line. Jag inser nu att jag kommer bli som en gammal kollega från när jag jobbade på Zetas (fantastiskt och åter fantastisk kvinna) som  brukade fota nedtrampade blomblad på gruset för att det var "så inspirerande" och "gjorde henne lycklig". 
 
Andra dagen besökte vi Broughton Grange. En park under uppbyggnad. Superhypeade Tom Stuart-Smith har då ritat denna kända renässansinspirerade, men i ack mycket modern tappning, del av trädgården. Det var häftigt. Men kanske hade det tänkts något mer på arkitekturen än växtmaterialet vid anläggning. Bara en tanke. Känner också lite att jämfört med väldigt gamla anläggningar är vi inte så påhittiga, am I right? Om en gillar vatteninstallationer så kan du väl sträva efter att slå Villa D'Este. Ska ej klaga. Det var ballt. Men inte wow. WOW kommer vi till. 
 
Det fanns en mycket vacker bokpassage på Borughton Grange. Hade gärna haft en sån i en framtida trädgård. 
 
Och nu avslutar jag för kvällen med en gullig bild från en plantskola vi var på en av de första dagarna. 
 
Nä förlåt, kunde inte stå emot. Känner mig som det där paret från valfri serie/film som aldrig vill lägga på. KOLLA detta otroligt fina skuggskydd för växterna, som de byggt på plantskolan. Genialt. 
 
Nu ska jag lägga på luren. Men vill bara påpeka att det bästa komma skall. Där jag fortfarande känner ett rus vid tanken på dessa platser. Sinnessjuka människa. Men ja, jag är kär i en trädgård. Inget konstigt. Fråga hon kvinnan som är gift med Berlinmuren om det är lugnt om jag är ihop med Sissinghurst?
 
OK! Thankz byeeeee
love u
/Hanna

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0