När vi var i Tel Aviv

Hej Hedvig,
 
Till att börja med vill jag säga TACK GULLIS för att du är bäst. Blev så otroligt orimligt glad över ditt hej. Idag är det tisdag och jag har åkt hem till mina föräldrar över vecka. Det finns alltid någon bild att det ska hinnas med så mycket - allt mellan umgänge till byggprojekt. Men mest har jag skola. Så orimligt mycket hela tiden. Men det vill ingen höra och inte heller jag skriva om. Idag tänkte jag berätta för dig om när jag och Tom var i Tele Aviv två dagar i september. För några veckor sen skrev jag om Arad och öknen. Tel Aviv är något helt annat. 
 
Jag vet inte vad jag förväntade mig första gången vi kom hit. Vad jag visste om landet var det politiska läget, vad jag kände till om staden var ungefär begränsat till stranden. På väg till stranden den där första dagen mötte vi uniformerade tonåringar efter tonåringar med automatvapen. Invid strandpromenaden gick en kvinna enbart iklädd en nätklänning med barnvagn. I strandbrynet lekte en annan kvinna i burkini med sina fem barn. Intill familjen dansade två killar till pridelåten med samma titel som staden (hallå, hur ofta tror du vi har skriksjungit till denna hemma eller). En stad fylld av absoluta kontraster åt alla håll du tittar, som du kanske förstår att min poäng är här.  
 
Vi hade bokat ett hotellrum som visst saknade fönster. Det var inrett som om min pappa skulle inreda ett hotell ihop med Wes Andersson. Året innan hade vi hyrt en billig lägenhet med takterass som blickade rakt över havet. Allt i den lägenheten gick sönder så fort det skulle användas: kranen ramlade av i duschen och tvättstället gick i delar. Grundinstrumenten för att kunna både laga och servera en måltid saknades. Men allt det slätades över för den där takterrassen. Om mornarna satt vi nakna vid frukosten utan insyn och om kvällarna gick solen gå ner i havet rätt framför oss. Den där takterrassen och Tel Aviv kändes långt borta i vårt hotellrum i höstas. Det blev fuktigt av ac:n och blöta strandhanddukar. Sandigt i den mjuka sängen. Att vakna i det kalla fuktiga mörka om mornarna. Den här bilden illustrerar dock Toms glädje över att komma dit efter dagar hos släkten. 
 
Tel Aviv är så orimligt vackert tycker jag. Lagom smutsigt. Lagom mycket nytt. Lagom mycket modernistiskt i förhållande till uralt och postmodernistiskt. Men sen är det såklart växtligheten. Denna växtlighet. 
 
Vår första måltid blev på Hanoi. Vi hade bott invid restun ett år innan och det hade varit fullsatt varje gång vi gått förbi. Det skulle visas sig vara den godaste banh mi jag ätit. Rekommenderar varmt till alla banh mi-konnäsörer där ute. 
 
Även om stora delar av området, Neve Tzedek, hade varit hippt sen vi var där sist hade påtagliga förändringar skett. Gatorna var renare. Huset vi bott i hade totalrenoverats. Vi stod där nere och funderade på vem som bodde där nu med takterrassen. Säkerligen var den i speciellt billig längre. Många av de här husen hade jag dock fotat året innna lika förtjust som nu. För visst är det så in i fint. 
 
Kul med keramikhus liksom. 
 
OCH hallå varför hittar jag inga jättestora klarfärgade krukor och geometriska former att köpa nånstans? Fint att lyckoklöver skymtar där nere för övrigt.
 
Och denna dörr. Här vill jag stanna bo leva dö. 
 
Och det var ungefär dom bilderna jag tog i Tel Aviv den gången. Och de visar inte de kontrasterna jag berättade om utan bara det rena, gentrifierade och hippa.
 
På flyget dit märks det ofta att känner folk varandra. Toms föräldrar träffar en gammal kompis. Folk pratar över sätena. Men den här gången var det betydligt mer solochbadturister. Jag hörde en av flygvärdinnorna säga till den andra att hon skulle stanna och sola ett par dar. Hon berättade att det var mycket fler turister som åkte nu. Hon hade aldrig velat stanna innan utan sovit på flygplatsen men hade nu hört att stranden skulle vara bra och staden rolig. Jag har inte kunnat låta bli att tänka på det där. Att turista i ett politiskt laddat område och ta med sig minnena av stranden, solen och havet. Roliga klubbar. Goda drinkar och ännu godare hummus. Snygga människor. 
Men jag ska inte vara sån. Om det inte vore för det skulle jag inte heller åka troligen. 
Eller jo, för jag älskar när Tom pekar på ställen som ett internetcafé och säger "där brukade jag gamea när jag va 19". Hallå men det är vad kärlek gör med en va. 
 
Massa kram!
/Hanna 

Till Hanna (och till dig som råkar snubbla in här såklart)

Kära Hanna

Det mesta av det här inlägget skrev jag för flera veckor sedan. Redan då du bara hunnit skriva ett. Tyvärr så hann jag aldrig skriva klart pga all skolstress och vardagliga måsten, men nu så!

Jag börjar så som du började, och berättar saker som idag betyder så mycket för mig, och som utgör mitt liv idag. Måste dock säga att tanken på att skriva ett ‘officiellt’ inlägg på svenska skrämmer mig något otroligt. På fem år har jag inte skrivit någonting alls på svenska bortsett från sms och chattmeddelanden. Jag kommer ofta på mig själv med felstavningar, svajande grammatik och svengelska. Det är sorgligt hur fort man glömmer hur man behärskar sitt egen modersmål. Kanske kan denna blogg hjälpa mig att hitta tillbaka till det svenska skriftspråket? 

Jag bor idag i London (du vet ju det…men tänkte ifall att någon annan randomly skulle checka in bloggen, sisådär 5-6 år efter att vi typ slutat skriva på den). I alla fall, jag hade inte planerat att hamna här, i London alltså. Denna stad hade aldrig lockat mig eftersom att jag, precis som du, alltid längtar efter natur (till min stora och glada förvåning så finns här faktiskt jäkligt mycket fin natur inte långt ifrån där jag bor. Ska visa dig då du kommer hit och hälsar på i Juni!). Vilket som, jag kom in på en skola som jag ej kunde tacka nej till. Och så bar det av.  

Första året var rätt så kaosartat. Jag föll för i princip alla frestelser som går att falla för då man som ung flyttar från ett förhållandevis ‘strängt och stramt’ land som Sverige till en ‘fri och rolig’ stad som London. Tänker ofta på att det var så det var då du flyttade till Berlin. Att jag under 2015 upplevde det du upplevde 2012, typ. Vi har inte bara varit på olika platser fysiskt under de senaste 7 åren, men också mycket mentalt, menar jag . Det var ett överväldigande första år men upplevde det för det mesta som så jäkla spännande. Kände en enorm frihet i att byta ut HELA min vardag och bryta sorgliga tankemönster. Kändes det som om jag fick en välbehövd chock som fick mina välmåendehormoner att äntligen höjas efter en tung och grå vår färgad utav bland annat bortgången av Leonie. En händelse som jag fortfarande tänker på exakt vartenda dag, och som jag troligtvis kommer göra för resten av mitt liv. 

Andra året var lugnare och jag kände mig mer tillrätta med min vardag. Jag hade nu flyttat från studentkorridor in till ett  fint men opraktiskt hus i norra London tillsammans med mina bästa vänner här. Senare kom det ju tyvärr till att brista med en av vännerna, ut flyttade hon, och in flyttade istället Angelos. ‘Med allt ont kommer något gott’ - är det inte så man brukar säga? Nu är det vi två <3  jag och Angelos alltså.

I Oktober flyttade vi till vår tredje bostad. Har förstått att man flyttar varje år i här. Tänker ofta och avundsjukt på att du nu har en alldeles egen lägenhet. Där du kan slå dig till ro och stanna hur länge du vill. Det måste kännas så jäkla skönt. 

Mitt nuvarande liv är inte så händelserikt. Vilket jag gillar. Har gått in i ett lunk av rutiner (vilket jag också gillar. Jag är ju en rutinmänniska) med plats för ‘spontanitet’ på helgerna. Jag vet egentligen inte varför jag mår så bra då jag är i London, och så dåligt då jag är i Stockholm. Mitt liv är ändå inte så mycket mer ‘juicy’ här jämfört med där. Du skriver att du inte förstår hur jag kan stå ut i en stad med så mycket människor. Jag tror att det är av just denna anledningen som jag gillar att bo här. I London är ingen någon, och alla är ingen. Det är så extremt mycket folk (8 miljoner) vilket gör att du försvinner in i mängden men trots detta så känner du dig aldrig ensam, vilket jag alltid gör i Stockholm. Du kan vara anonym men utan att försvinna. If that makes any sense? I en stad på 8 miljoner ryms stora delar av världen; hörde på radion här om dagen att det i London nu talas mer än 250 olika språk. TVÅHUNDRAFEMTIO!? Jag försökte räkna upp alla språk jag visste fanns, men kunde typ inta ta mig längre än till 32 stycken (hehe). I alla fall, detta ger ett sånt fantastiskt avtryck på staden och jag vet att jag aldrig kommer kunna bo på ett så homogent ställe som Stockholm igen, någonsin. Vet att Malmö är annorlunda, och jag förstår verkligen varför du, och många av mina andra vänner, trivs så bra där. Det är en öppen plats, där ‘olikheter’ inte uppfattas som någonting negativt.  

I detta nu sitter jag på skolans bibliotek, där jag spenderar minst 7 timmar varje dag, skrivandes på mitt examensarbete som handlar om CSR inom Etiopiens växande textilindustri med inriktat fokus på kvinnans empowerment. Det är spännande, svårt och något känslosamt. Dessutom så är det är en läskig tanke, att i mitten av maj då denna uppsats lämnas in, så är jag färdigutbildad. Ännu en gång så ska ‘tryggheten’ dras ifrån mig. Då SKA jag vara vuxen. Så fruktansvärt läskigt men så JÄVLA spännande. 

Detta var bara en liten update om vad som sker i mitt liv. Tänker göra ett bildinlägg här näst men lite smått och gott jag hittar på mobilen som kan va värt att visa/berätta om. Mina inlägg kommer ej nå upp till din nivå Hanna, (då dina inlägg är så fantastiskt vackra) men jag älskar denna idén om att ha bloggen som en plats att kommunicera, spara minnen och ge utlopp för kreativitet på.

Så glad och rörd över att du kom upp med detta påhitt.  

Vi hörs snart igen <3 


Livets resa

Hej Heddan,
 
Till att börja med vill jag att du ska föreställa dig mig i detta nu. När jag skriver det här till dig ligger jag i sängen med datorn framför mig. Jag känner mig som en hundra procentig Carrie. Bortsett från ciggen då. Nu var den bilden färdigmålad - låt oss gå vidare: Idag tänkte jag berätta om mitt livs resa. Jag hoppar tillbaka hit, dels för att det börjar bli vår och jag längtar men också för att jag planerar något liknande framöver. Förra våren, i maj, åkte jag med min klass på en trädgårdsresa till England. Våra lärare hade gjort resan otaliga gånger, och var mer fokuserade på plantskolestoppen mellan parkerna, i syfte att köpa på sig allt trendigt som inte kommit till Sverige ännu. Men för mig, och säkerligen en del av mina klassisar, var den här resan LIVSOMVÄLVANDE. Alltså på riktigt. Det händer. 
 
Så här var det: ett konstant kärlekspirr. 
 
Direkt från flyget åkte vi till Whisley. Det kanske var bra. Att mjukstarta. Det var inget wow egentligen över Whisley. Det uppfyllde ungefär mina förväntningar av resan i stort. 
Vi ställde oss alla och tog ett obligatoriskt foto att skicka till mamma. Men fan va det är fräckt ändå. Azaleor. Vi läste Rebecca av Daphne Du Maurier i min bokcirkel förra året. Numera tänker jag bara på Manderley var gång jag läser Azaleor. Mamma blev väldigt glad för bilden för övrigt.
 
Alltså denna benved <3333 så fin. Euonymus japonicus 'Microphyllus Aureovarigatus' för er fellow nördar som undrar. 
 
Vi hade såklart gjort det bästa som går att göra när en landar i ett nytt land: köpa allt spännande i matbutiken. Så avis ändå på dig, Hedvig, som kan köpa Tescos hummus alltid. Det här är överlag typ min bästa typ av mat. Hopplock av allt gott här i världen som bröd, oliver, hummus, potatissallad, godis osv. 
 
Här står vi i ett hav av Camassia. Trendväxt på framfart. Ni vet var ni läste det först. Ok i England var det kanske förra årets. Men det är på väg. KOLLA Nobeltorget, Malmö, säger jag ba! Okej jag tippar årets perenn 2022!
 
Våra första två nätter sov vi på ett vandrarhem i Brighton. Maria är så jävla cool nog att hennes pappa bor där. Vi trodde därmed att vi skulle ha koll på läget men var så trötta att vi somnade direkt efter obligatorisk massagecirkeln.
 
Den där första natten vaknade alla i vårt rum av att en kvinna skrek på gatan. Jag kan fortfarande höra det där skriken i huvudet. Det var så fruktansvärt, verkligen ett skrik om överlevnad. Drömmer fortfarande mardrömmar om det ibland. Vi kunde inte se något från fönstret, en öde gata, har än dåligt samvete för att vi inte typ gick ut och leta. HOPPAS fortfarande att människan som skrek mår bra idag. 
 
Alltså var ändå fint i Brighton. Men jag är så knäpp. Jag har någon typ av anglofili i mig som brinner för engelska trädgårdar, lanskap och landsbygd. Samtidigt kommer jag på mig själv med att bara tänka "fan va osoft" om allt. Kände att jag va så när jag var i Skottland också, kommer du ihåg det? Typ så va jag hela vår resa. Vill bo här i fantasin men ser ändå bara fel i allt. (bortsett från trädgårdarna, landskapet och landsbygden)
 
*njut*
 
Det var som att vi blev helt knäppa av alla blommor vi såg framför oss. Här utnämnde vi tågspåret till Brightons egna High Line. Jag inser nu att jag kommer bli som en gammal kollega från när jag jobbade på Zetas (fantastiskt och åter fantastisk kvinna) som  brukade fota nedtrampade blomblad på gruset för att det var "så inspirerande" och "gjorde henne lycklig". 
 
Andra dagen besökte vi Broughton Grange. En park under uppbyggnad. Superhypeade Tom Stuart-Smith har då ritat denna kända renässansinspirerade, men i ack mycket modern tappning, del av trädgården. Det var häftigt. Men kanske hade det tänkts något mer på arkitekturen än växtmaterialet vid anläggning. Bara en tanke. Känner också lite att jämfört med väldigt gamla anläggningar är vi inte så påhittiga, am I right? Om en gillar vatteninstallationer så kan du väl sträva efter att slå Villa D'Este. Ska ej klaga. Det var ballt. Men inte wow. WOW kommer vi till. 
 
Det fanns en mycket vacker bokpassage på Borughton Grange. Hade gärna haft en sån i en framtida trädgård. 
 
Och nu avslutar jag för kvällen med en gullig bild från en plantskola vi var på en av de första dagarna. 
 
Nä förlåt, kunde inte stå emot. Känner mig som det där paret från valfri serie/film som aldrig vill lägga på. KOLLA detta otroligt fina skuggskydd för växterna, som de byggt på plantskolan. Genialt. 
 
Nu ska jag lägga på luren. Men vill bara påpeka att det bästa komma skall. Där jag fortfarande känner ett rus vid tanken på dessa platser. Sinnessjuka människa. Men ja, jag är kär i en trädgård. Inget konstigt. Fråga hon kvinnan som är gift med Berlinmuren om det är lugnt om jag är ihop med Sissinghurst?
 
OK! Thankz byeeeee
love u
/Hanna

När veckorna går för fort

Kära Hedvig,
 
Det är måndag och det snöar. Bredvid mig står en hög med disk. Kanske borde jag ta tag i den nu. Tiden går så fort nu, jag hinner knappt med trots att- var tvungen att bryta för att diska, var var jag? Ja, tiden går fort och dagar går ihop. Men är superpepp på den här veckan, hör här:
- Imorse vaknade jag av mig själv 06:45, klev upp och skrev till klockan blev 11. Skickade in min uppsats till min handledare som ska slutläsa för att sedan ge mig ut till stranden och snöstormen med Ingo. Typ alla mina dagar börjar såhär, och så blir de mindre tillfredsställande ju längre dagen skrider. Behöver råd hur en jag hottar upp mina eftermiddagar? 
- Imorgon ska vi få vår säng som beställdes för typ 2 månader sen!(?) 
- På onsdag ska vi riva hallen!!!!! ÄNTLIGEN. Förra veckan målade jag alla galna lister i aluminium (?) i lägenheten, som åtefinns lite varstans. 
- På fredag kväll kommer Felix och Frida = nu måste jag planera vår myshelg lite. 
 
Men jag tänkte att jag kunde berätta lite om något härligt som hänt på sistone. 
För snart två veckor sedan nu fyllde Tom år. 32! Herregu. Nyss var han 29 och vi hade just träffats. Vi åkte till Köpenhamn över dagen och åt oss genom stan. Stoppen löd såhär: Smörrebröd ->Wienerbröd och Kaffe -> Ostbricka och Rödvin -> Öl -> Middag och Riesling. Mina presenter till födelsedagsbarnet var ett klippkort på Kallis och tadaaaa :::: en tavla jag målat av katt-Elsa. Har pillat med den i typ 6 veckor varje kväll Tom jobbat, lyssnat på podd och målat. Söker nu en ny kvällshobby. 
 
I lördags var det sånt fint kvällsljus när Fanny kom förbi att jag var tvungen att fota. Kolla vad gulliga vita tulpaner var ihop med några avklippta engelska pelargonkvistar. Det här har länge varit min bästa "vas". Tycker det är så svårt att hitta på loppis. Fortsättning följer...
 
Igår åkte jag ihop med Julia, Sara och Miriam på loppisrunda. Vi tog bilen till Landskrona, lyckades köra fel, körde rätt och kom fram. Av ren slump råkade vi svänga in på Skandinaviens största permanenta loppis (??). Jag köpte så mycket skoj, tex.: 4 (!) vaser, en kul tavla, en tråhatt, en porslinshund, en champangekylare och tre teakdörrhandtag (20 spänn/st =)))). På återseende Skandinaviens största permanenta loppis, säger jag bara. 
 
Jag avslutar det här inlägget med en bild på katt-Elsa. Och med en fundering. Jag har tänkt lite på vad mina vänner har gemensamt. Typ som att jag har en kompis, inga namn nämnda, vars alla nära vänner alla är objektivt svinsnygga. Det slog mig när vi skulle ta bilen igår - att vi alla där - och ovan nämnda Fanny, och du, och jag - är alla småsystrar till storebröder. Är det min kompistyp? Småsyrror till storebröder. Hallå detta bara fortsätter - även mina killkompisar går detta att applicera på. MIN PV OCKSÅ! Vad säger det här om mig?
 
Okej. Nu får det vara nog.
 
Puss och kram
Hanna
 
ps. Vi kan väl höras om resan i juni och planera?

RSS 2.0