En av de fantastiska resorna jag nämnde

Kära Hedvig,
 
Jag skrev ju och lovade för en dryg vecka sen uppdatering redan dagen därpå. Det blev inte så. Kom på att jag ändå inte gör det här för att producera. Jag gör det ju för min egna skull. Och lite för din.
Dagarna och timmarna gå ihop just nu. Jag skriver, precis som du, min c-uppsats och lämnar därför i princip aldrig hemmet. Och då jag gör det är det för att ta en promenad med Ingo. Senaste veckorna har jag haft ett tillfredsställande flyt men idag känns det som vaniljvisp i huvet. Kanske alla mardrömmar jag haft att jag tappar bort mina djur i natt? Så istället tänkte jag skriva till dig. Om något som hänt sen sist. 
 
Anledningen till att jag inte ville stressa det här inlägget är för att det känns personligt på något vis. Så icke-ytligt.  Känslan ligger i att känna att det inte är semesterbilder utan foton tagna i Toms föräldrarhem. Jag ska göra mitt bästa i att berätta, för det är ju ändå bara semesterbilder. Såhär tänkte jag: jag delar upp denna resa till Israel i tre olika brev till dig - det om öknen, det om Tel Aviv och det om Ilana Goor. Vi börjar med öknen.
 
 
Vi bodde ett par nätter i ökenstaden Arad. En fattigt stad på uppgång. Invånarna består därför främst av delar av belkningen som har det sämre ställt. Det är till och börja med beduiner, eftersom de saknar rättigheter att leva som de tidigare gjort, men även ortodoxa judar då de lever på statliga bidrag för att be för befolkningen. Slutligen även många ryska judar som flydde när det möjliggjordes i Sovjets nedgång. Toms pappa bodde här i många år och har en väldigt speciell relation till öknen, känner varenda sanddyna och förklarar gärna hur en lär känna öknens växlingar. På andra sidan vattnet syns Jordanien. De brukade tydligen jogga härifrån ner till vattnet? Ok!
 
 
Här är mest en notering till mig själv: fråga Toms föräldar vad den här blomman hette nu igen. Hebreiska är inte det mest effektiva språket för mig att lära växter. Alternativt hitta min ökenflora-broschyr jag köpt. 
 
Arkitekturen är väldigt spännande. Mycket är uppbyggt under kort tid på mitten av 1900-talet och därmed typsitk modernistiskt, då inte den svenska funktionalismens mening. Många arkitetekter kom direkt från Bauhaus vilket syns. Idag är mycket av det putsat vita slitet, som det blir, men så kul och lekfullt. 
 
Samtidigt måste det ju jobbas lokala material och hantverk i en viss utsträckning. Bra stenbänk!
 
 
Vi besökte Masade, om du inte kan din Masadakunskap är det en antik fästning. Här höll judiska krigare fäste mot romarna i flera år. När romarna slutligen tog sig in hade den judiska befolkningen begått kollektivt självmord. Idag är det en viktig symbol för Israel (och israelisk mentalitet), du kan säkerligen läsa in själv vad som vill sägas. Förutom att besöket var en mäktigt tycker jag att det är superkul att se hur länder jobbar med bevarande av kulturarv. Vissa av aspekter av Israelisk kultur stämmer väl överens med min bild av USAs. Vi tittade på den engelskatalande introduktionsfilmen innan kabinresan upp på berget. Det var som en kort actionfilm med spänningsmusik och en superamerikansk voiceoverröst - för att sedan faktiskt komma upp till det här otroliga kulturarvet som lämnats intakt högt upp på ett berg invid Döda havet. Jag känner att det är att ha så lite tilltro till sina besökares intresse att behöva dramatisera en plats ytterligare. Ok, nu måste jag stoppa inte raljerandet börjar.
 
Efter Masada badade vi i Döda havet. Kände mig som en klimatturist. Här är förresten kul: Tom klagar alltid på att jag klagar på värme, att han minsann klarar utan problem och att mitt problem är g-n-ä-l-l-i-g-h-e-t. obs obs Toms föräldrar pratade massa om hur Tom som barn i öknen sprungit runt som en duracellkanin i badbyxor utan att bränna sig. På vägen till vattnet från Masade den där dan hade jag högjutt uttryckt min oro över värmen. Tom ba sluta nu, nu badar vi och har kul. Tio min och vattnet och hela min kropp var värmeblåsor. Ha! till dig Tom så där insåg att vi har olika förutsättningar och till er psoriasisdrabbade som åker för att läka er hud (vill alltså avråda från det om du har kombinationen -värmekänslig och psoriasis). Det var för övrigt jättekul att flyta, det ska erkännas. 
 
Här är ett besök i en krater med flerfärgad sand. Var så j-ä-v-l-a vackert. 
 
Och det fanns supergulliga insekter. Som jättebin, fast ofarliga.
 
 
Vi bodde i en villa med plastgräsmatta. Det är så kul att idealet med gräsmatteträdgården finns över hela världen,  där förutsättningar inte finns får en helt enkelt jobba utfrån vad som går att åstadkomma. Tycker att dessa lampor, som finna över hela Israel, är så jäla fina. Very Bauhaus. Har typ 200 bilder på olika lampor från Israel från de senaste åren. De blad som en skymtar uppe i hörnet är gummiträd - eleganta blad va! 
 
(lampa skymtar i bakgrunden) Något jag verkligen uppskattar med Israel, kanske mer än något annat, är att varenda jäkla människa älskar hundar. Och varenda människa har en hund. De får liksom hänga med var som helst, medborgare som vem annars. Katter däremot är ingen-mans-djur. De hör till alla och ingen. Finns säkert jävlar som inte är så schyssta. Toms föräldrar är snabba på att säga shasa bort den första (när de inte vet att jag gett den mat - ooops!) för om inte sitter där plötsligt femton gullisar vid matbordet. Och helt plötsligt utbryter kalabalik för kvarterets största katt spatserar in - eller nåt - sånt drama som kan ske - much better än middags-TV. 
 
Slutligen vill jag faktiskt slå ett slag för Arad som stad. Jag och Tom tog oss ut på restaurang vår sista kväll i Arad. Vi valde det stället som kombinerade högst tripadviser-recensioner och närmst avstånd. Och det var den bästa pizza - jag typ ätit nånsin-! Vi vandrade genom döda villakvarter för att ta oss dit. Öknen är dessutom tyst på ett sätt jag aldrig upplevt. Så öde gator blir än mer öde i tystnaden. Och helt plötsligt svängde vi in på en grustomt med den här resturangen. På uteserveringen satt hippa programmerartyper som utgav riktiga Silicon Vally-vibbar, gott vin i jätteglas, denna ASA-goda-pizza och personalen var ++++/++++. Kanske var överraskningen även en betydande del av upplevelsen. 
 
Dagen därpå åka vi till nordvästra delen av landet. Vi körde genom palestinsk mark där bara jag i bilen skulle egentligen få gå ut, stannades i bevämpnade kontroller, såg Genesarets sjö passera genom bilrutan och norra Israels pastorala landskap uppenbara sig i kontrast till den öknen vi for från. Det är ett land som rymmer så många delar. Det är svårt att ta in egentligen. Jag kan tycka det är svårt att bemöta, så många tankar och åsikter som ryms. Men mest försöker jag se det som att lära känna den jag är ihop med. 
 
Vi bodde några nätter i Nahariya över Sukkot, nära släkt och vänner till familjen. Sen åkte jag och Tom till Tel Aviv, denna OTROLIGA stad av kontraster och intryck. En annan dag ska jag skriva om det, Hedvig. Vi hörs då!
 
KRAM och sånt
/Hanna
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0