En av de fantastiska resorna jag nämnde

Kära Hedvig,
 
Jag skrev ju och lovade för en dryg vecka sen uppdatering redan dagen därpå. Det blev inte så. Kom på att jag ändå inte gör det här för att producera. Jag gör det ju för min egna skull. Och lite för din.
Dagarna och timmarna gå ihop just nu. Jag skriver, precis som du, min c-uppsats och lämnar därför i princip aldrig hemmet. Och då jag gör det är det för att ta en promenad med Ingo. Senaste veckorna har jag haft ett tillfredsställande flyt men idag känns det som vaniljvisp i huvet. Kanske alla mardrömmar jag haft att jag tappar bort mina djur i natt? Så istället tänkte jag skriva till dig. Om något som hänt sen sist. 
 
Anledningen till att jag inte ville stressa det här inlägget är för att det känns personligt på något vis. Så icke-ytligt.  Känslan ligger i att känna att det inte är semesterbilder utan foton tagna i Toms föräldrarhem. Jag ska göra mitt bästa i att berätta, för det är ju ändå bara semesterbilder. Såhär tänkte jag: jag delar upp denna resa till Israel i tre olika brev till dig - det om öknen, det om Tel Aviv och det om Ilana Goor. Vi börjar med öknen.
 
 
Vi bodde ett par nätter i ökenstaden Arad. En fattigt stad på uppgång. Invånarna består därför främst av delar av belkningen som har det sämre ställt. Det är till och börja med beduiner, eftersom de saknar rättigheter att leva som de tidigare gjort, men även ortodoxa judar då de lever på statliga bidrag för att be för befolkningen. Slutligen även många ryska judar som flydde när det möjliggjordes i Sovjets nedgång. Toms pappa bodde här i många år och har en väldigt speciell relation till öknen, känner varenda sanddyna och förklarar gärna hur en lär känna öknens växlingar. På andra sidan vattnet syns Jordanien. De brukade tydligen jogga härifrån ner till vattnet? Ok!
 
 
Här är mest en notering till mig själv: fråga Toms föräldar vad den här blomman hette nu igen. Hebreiska är inte det mest effektiva språket för mig att lära växter. Alternativt hitta min ökenflora-broschyr jag köpt. 
 
Arkitekturen är väldigt spännande. Mycket är uppbyggt under kort tid på mitten av 1900-talet och därmed typsitk modernistiskt, då inte den svenska funktionalismens mening. Många arkitetekter kom direkt från Bauhaus vilket syns. Idag är mycket av det putsat vita slitet, som det blir, men så kul och lekfullt. 
 
Samtidigt måste det ju jobbas lokala material och hantverk i en viss utsträckning. Bra stenbänk!
 
 
Vi besökte Masade, om du inte kan din Masadakunskap är det en antik fästning. Här höll judiska krigare fäste mot romarna i flera år. När romarna slutligen tog sig in hade den judiska befolkningen begått kollektivt självmord. Idag är det en viktig symbol för Israel (och israelisk mentalitet), du kan säkerligen läsa in själv vad som vill sägas. Förutom att besöket var en mäktigt tycker jag att det är superkul att se hur länder jobbar med bevarande av kulturarv. Vissa av aspekter av Israelisk kultur stämmer väl överens med min bild av USAs. Vi tittade på den engelskatalande introduktionsfilmen innan kabinresan upp på berget. Det var som en kort actionfilm med spänningsmusik och en superamerikansk voiceoverröst - för att sedan faktiskt komma upp till det här otroliga kulturarvet som lämnats intakt högt upp på ett berg invid Döda havet. Jag känner att det är att ha så lite tilltro till sina besökares intresse att behöva dramatisera en plats ytterligare. Ok, nu måste jag stoppa inte raljerandet börjar.
 
Efter Masada badade vi i Döda havet. Kände mig som en klimatturist. Här är förresten kul: Tom klagar alltid på att jag klagar på värme, att han minsann klarar utan problem och att mitt problem är g-n-ä-l-l-i-g-h-e-t. obs obs Toms föräldrar pratade massa om hur Tom som barn i öknen sprungit runt som en duracellkanin i badbyxor utan att bränna sig. På vägen till vattnet från Masade den där dan hade jag högjutt uttryckt min oro över värmen. Tom ba sluta nu, nu badar vi och har kul. Tio min och vattnet och hela min kropp var värmeblåsor. Ha! till dig Tom så där insåg att vi har olika förutsättningar och till er psoriasisdrabbade som åker för att läka er hud (vill alltså avråda från det om du har kombinationen -värmekänslig och psoriasis). Det var för övrigt jättekul att flyta, det ska erkännas. 
 
Här är ett besök i en krater med flerfärgad sand. Var så j-ä-v-l-a vackert. 
 
Och det fanns supergulliga insekter. Som jättebin, fast ofarliga.
 
 
Vi bodde i en villa med plastgräsmatta. Det är så kul att idealet med gräsmatteträdgården finns över hela världen,  där förutsättningar inte finns får en helt enkelt jobba utfrån vad som går att åstadkomma. Tycker att dessa lampor, som finna över hela Israel, är så jäla fina. Very Bauhaus. Har typ 200 bilder på olika lampor från Israel från de senaste åren. De blad som en skymtar uppe i hörnet är gummiträd - eleganta blad va! 
 
(lampa skymtar i bakgrunden) Något jag verkligen uppskattar med Israel, kanske mer än något annat, är att varenda jäkla människa älskar hundar. Och varenda människa har en hund. De får liksom hänga med var som helst, medborgare som vem annars. Katter däremot är ingen-mans-djur. De hör till alla och ingen. Finns säkert jävlar som inte är så schyssta. Toms föräldrar är snabba på att säga shasa bort den första (när de inte vet att jag gett den mat - ooops!) för om inte sitter där plötsligt femton gullisar vid matbordet. Och helt plötsligt utbryter kalabalik för kvarterets största katt spatserar in - eller nåt - sånt drama som kan ske - much better än middags-TV. 
 
Slutligen vill jag faktiskt slå ett slag för Arad som stad. Jag och Tom tog oss ut på restaurang vår sista kväll i Arad. Vi valde det stället som kombinerade högst tripadviser-recensioner och närmst avstånd. Och det var den bästa pizza - jag typ ätit nånsin-! Vi vandrade genom döda villakvarter för att ta oss dit. Öknen är dessutom tyst på ett sätt jag aldrig upplevt. Så öde gator blir än mer öde i tystnaden. Och helt plötsligt svängde vi in på en grustomt med den här resturangen. På uteserveringen satt hippa programmerartyper som utgav riktiga Silicon Vally-vibbar, gott vin i jätteglas, denna ASA-goda-pizza och personalen var ++++/++++. Kanske var överraskningen även en betydande del av upplevelsen. 
 
Dagen därpå åka vi till nordvästra delen av landet. Vi körde genom palestinsk mark där bara jag i bilen skulle egentligen få gå ut, stannades i bevämpnade kontroller, såg Genesarets sjö passera genom bilrutan och norra Israels pastorala landskap uppenbara sig i kontrast till den öknen vi for från. Det är ett land som rymmer så många delar. Det är svårt att ta in egentligen. Jag kan tycka det är svårt att bemöta, så många tankar och åsikter som ryms. Men mest försöker jag se det som att lära känna den jag är ihop med. 
 
Vi bodde några nätter i Nahariya över Sukkot, nära släkt och vänner till familjen. Sen åkte jag och Tom till Tel Aviv, denna OTROLIGA stad av kontraster och intryck. En annan dag ska jag skriva om det, Hedvig. Vi hörs då!
 
KRAM och sånt
/Hanna
 

Att minnas 2017

Kära Hedvig,
 
Att skriva föregående inlägg till dig var något jag bestämde mig för redan nyårsafton 2017. I min telefon har jag sedan 2014 sammanfattat årets framgångar och erfaranheter samt satt upp mål inför kommande år. När jag satt där på nyårsdagens förmiddag kunde jag inte komma på något av värde jag erfarit under 2017; jag hade träffat mina vänner mindre, flyttat många gånger, prioriterat skola framför allt annat, gått otaliga timmar med Ingo och mest mindes jag de ruggiga dagarna. Visserligen hade jag ju åstakommit att plugga på dubbel fart hela året. När jag berättar det här måste du ha i åtanke att jag precis hade haft en omskakande julhelg bakom mig och med stressutslag som eksem runt ögonen hade jag svårt att hitta tankarna bortanför det som fanns där och då.  
 
Hur hade mitt 2017 egentligen varit; var det så intetsägande som jag mindes det? Jag tittade igenom de få bilderna jag kunde hitta i telefonen, läste igenom lite gamla anteckningar och plötsligt nystades ett annat år upp för mina ögon. Jag hade inte bara förträngt det tråkigt jobbiga utan även det jävligt bra, roliga och spännande. Och det var då jag bestämde mig för att göra det här. Börja skriva, för jag vill minnas även de stunder jag mår bra i vardagen då 
ingentingen händer
mer än att det är sol
och forsythian precis slagit ut
och Ingo är extra medgörlig
och Tom har köpt rosa och röda tulpaner.
 
När jag väl kom igång gick det fort. Såhär ser min sammanfattning ut:
(mvh arkitekten som uppenbarligen ej kan stava till sitt yrke)
(obs den tredje sista punkten kommer vi ALDRIG tala om, tack på förhand)
 
Min plan var att jag skulle berätta för dig, Hedvig, om de här sakerna i tur och ordning. Och varför inte börja i den ordning som listan följer. Därför börjar vi idag med min, förlåt, vår lägenhet:
 
Att köpa en lägenhet tillsammans med någon som 24-åring är kanske helt jävla från vettet? Jag vete fan men fan vad bra vi har det just nu och tänker inte ifrågasätta livsval och så vidare. Men vi gjorde det i alla fall - köpte en lägenhet. Du hjälpte oss att flytta in, tackar såhär i efterhand, så du har ju sett den som den var då. Innan solen hade gått ner idag tog jag fram min lilla digitalkamera (som jag köpte i höstas i syfte att dokumentera mitt liv då jag aldrig fotar med mobilen // yours truly socialamediavägrare). Så här kommer ett hav av bilder på vårt hem. Egentligen handlar ju inte det så mycket om 2017 men fint att få dokumentera och visa processen att boa in sig.
Häng med!
 
När farmor flyttade in på demensboendet förra året började hennes tillhörigheter delas upp mellan oss. Det finns något brutalt skavande med det. Men när jag ser tavlan tänker jag ändå på farmor som hon var innan suset och det är väl fint att bli ihågkommen så mellan besöken. Hur som bytte jag allt arv mot denna Tage Töning-tavla. Den och en björn i trä var allt jag ville ha. Elsa hade dessvärre tydligen ätit upp björnen i flyttstöket. Att det var det enda stämmet inte riktigt eftersom dessa klåpaktiga fingrar la beslag på massa saker som skulle ut på loppis i somras.  
 
Jag har haft lite smått PANIK över hur gulligt och teakigt och 50-tal allt blivit trots att jag försökt bromsa. Jag vill ha ett elegantare hem, tips mottages gärna. 
 
Ingo ba vaaad gör duuu mammaaaa
 
Och sen i vanlig ordning dök Elsa upp. 
 
Jag fotade bordet även efter att ha vikt tvätten men tyckte det såg ut som ett LEVANDE hem här. 
 
 
Här är då mina försök till elegant. tips: plockar alltid kvistar på stranden med Ingo på morronen. 
 
Varning för färgbomb i köket pga älskar färg i kök efter år av högblanka köksskåp. I övrigt är köket exakt lika fult som sist du var här. Jag envisas med att ständigt påpeka kökets fulhet i rädsla att bli bekväm. 
 
OKEJ det var allt från dagens hemma-hos-visning. Imorgon har jag förberett ett inlägg som den bloggare jag är (en gång var) med punkt två. Ska bli så kul att visa dig en del av min pv genom att visa när vi var Israel sist.
 
Saknar dig massor nu. Kanske kan vi ringas snart?
 
P&K
/Hanna
 

Ett meddelande från Stockholm

Kära Hedvig,
 
Jag befinner mig i Stockholm och mot fönstret smattrar regnet. Imorse stod jag fascinerat och tittade på myrstigen av människor över gärdesfältet. Så mycket människor - hur står de ut, kan jag inte låta bli att tänka. Fast din stad är ju ännu större - hur står du ut?
En stund senare gick vi ut i snödiset och jag var nära att ringa Tom bara för att berätta hur fint Stockholm är i snö. Skillnader sen innan jag hade hund blir nästan mest påtagliga när jag reser, en stad känns alltid så inkluderande  med Ingo vid min sida. Det där att möta människor i stunden - en öppen konversation med främlingar som tillhör den här staden. På vägen hem välte Ingo en snögubbe och sen kom regnet. Men igår, efter att vi hade skiljts åt, så njöt jag av Stockholm. Jag åkte till Millesgården och det där att ha helt egen tid känns så hundraprocentigt lyxigt mvh småbarnsmorsan. Egenligen vill jag här göra en utläggning om varför och hur spännande besöket på Millesgården var, men känner att det är ett sidospår jag ska berätta allt om - så bred dig- en annan dag. Det jag istället tänkte fokusera på var hur vackert det var. Och genialt. Tänk att det för hundra år sen var en graniklippa rakt ner i vattnet. Men att Millessanna ville skapa sig ett Arcadien, eller kanske än mer likt de terrasserade renässansträdgårdarna utanför Florens. Alldeles nyss läste jag att Carl Milles tidigare samma år som klippan köptes funnit fascination i Böcklins Toteninsel - ändå så bra liknelse.
Släng dig i väggen Glyptoteket!
 
Hörs snart!
 
Din vän 4-ever
Hanna
 
 
 

Ett februarimeddelande

Kära Hedvig,

 

Allt är fint här i Malmö; för det var väl så vi tänkte när vi startade den här bloggen en gång i tiden. Det var tänkt som en plattform där vi kunde prata med varandra, hänga med i vardagen när vi bodde så långt isär. Nu är det snart 7 år sedan vi bodde på samma ort. Det är många år att glida isär, återuppta, sakna, glömma, minnas på.

Jag skriver det här delvis för att jag saknar dig, delvis för att jag saknar att skriva. Det jag vill åstadkomma är inte ett återskapande av vår mötesplats, det vore väl för väl. Men fint vore också om du svarade här någon gång. Att se bilder och inte bara ord i en chatt - sammansatta meningar av ditt liv jag inte besökt i en storstad långt bort i ett annat land. Men så länge skriver jag på, på om saker jag har i huvudet som jag önskar att jag kunde ventilera med dig. Saker jag tänkt på på senaste, saker som Bruno Tauts färgsättningars genialitet, godhet och självförverkligande (jag har genomgått en typ av tonårskrisartad inre resa senaste månaderna - kanske jag går tillbaka i barndom genom att leta mig hit), samt min eviga längtan efter frisk luft och skönhet i natur.

 

Jag tänker att vi tar det i ordning, så du och kanske någon som bara råkar läsa som av slump, vet var i livet mitt liv är:

 

Jag stelnade till när jag kom över ovan blogg för drygt ett år sedan, trodde ärligt och pass självupptagen som jag är att det var ett skämt riktat till mig. Om jag skrivit en blogg idag hade jag beskrivit den och mig i text och bild exakt såhär, tänkte jag. Anledningen till att jag vill prata om trädgård är för att sen vi flyttade ifrån varandra är det nästan allt jag gjort. Jag har läst en praktiskt trädgårdsutbildning, pluggat till något som heter trädgårdsingenjör och nu en master i landskapsarkitektur. Allt jag gör, lever, andas är trädgård och allt därimellan. Jag vill berätta och visa dig skönheten i de torkade växter jag plockade på strandängen idag och det som blommor nu om vi tittar riktigt nära. Men jag lovar att detta inte bara ska handla om trädgård, Hedvig, främst för att jag inte har en. Men kanske kan vi prata om trädgården som i min eviga längtan efter frisk luft och skönhet i natur.

Och jag vill  prata om min familj, min vuxenfamilj som jag skapat mig. Som består av två vuxna människor, alltså jag och Tom, och två fina små djur - katten Elsa och hunden Ingo. Och att jag lever ett vuxet liv i bostadsrätt med väggkalender. 

 
Och jag vill skriva om Malmö för jag trivs så jävla bra i Malmö trots min eviga längtan efter frisk luft och skönhet i natur. Jag vägrar att säga att det är för alla roliga poddar och närheten till Köpenhamn; jag säger att det är havet, kreativiteten och okreddigheten. 
 
Jag vill att du ska lära känna mina vänner. Och följa med på alla de resor som jag kände var helt livsomvälvande förra året. 
 
Kanske kan jag skriva lite om markbeläggning också. Och om arkitektur. 
 
 
Om kulturvård och kulturarv. Om kläder och att jag fortfarande färgar ögonbrynen lika ofta. Och den där bostadsrätten jag nämnde så snabbt. Den vill jag skriva om för ingen orkar nog längre lyssna, jag har pratat till deras öron blött, om gråblå nyanser på laminat och dörrhandtag i teak. Jag har så jävla mycket bra ideér som jag vill att du ska höra. 
 
Jag vill skriva för att minnas och komma ihåg, hur fint och värdefullt livet är. Hur mycket jag gillar er jag skriver om. Hur fina saker jag får se. Jag vill också skriva för att du ska se, Hedvig, att du ska hejja på mitt liv.
Såklart vill jag också dokumentera min eviga längtan efter frisk luft och skönhet i natur.
 
På återseende min vän!
/Hanna

RSS 2.0