i've been to hollywood, i've been to rome

Hej bloggen och alla fina läsare!

Jag mår så himla bra just nu. Allt känns spännande, fräscht och nyupptäckt. Utom Stockholm då. Vilken tur att jag flyttar på onsdag kan man tycka. Idag hade jag och Julia avskedsfika med scones och te. Många fina vänner tittade förbi och kramades hej då. Blir svag i kroppen vad jag kommer sakna alla samtidigt som det känns helrätt att ta en paus från livet.

 

Helt ärligt hade jag tänkt att skita i det här med bloggen bara för någon vecka sen, strunta i det helt, lämna kameran hemma i Sverige och blogg.se-sidan fortfarande oöppnad på google chrome (shit pommes va de gjort om här). Men så har jag ansett mig se en hel del tecken på de senaste dagarna. Tecken som tänt en gnista och längtan efter att uppdatera er, skriva av mig och utbyta lite virtuell kärlek. Jag har helt enkelt bestämt mig för att ta med er till mitt nästa liv.

 

Det känns som att sommaren har gett mig en chans att födas på nytt. Återhämta kraft på landet under nästna tre månaders tid. Kanske är det känslan av total frihet som börjar ta över, att jag kan göra precis vad jag vill: total frihet. Det är en sak som saknats, ett behov jag inte kunnat stimulera: den kreativetet som ibland drivit mig vansinnig, som jag inte kunnat hitta ett sätt att få utlopp för. Mer än möjligtvis att lägga fisken extra fint i fiskdisken. Det är därför jag har återvänt hit, de där tecknena jag tidigare nämnde, har pekat rakt hit, platsen där jag kan göra vad jag vill men en gång i tiden gärna gjorde saker jag var stolt över. 

 

För det första träffade jag en fantastisk gammal vän häromdan vid namn Flora. Hon yttrade orden "i höst ska jag satsa på bloggen så jävla hårt". Jag funderade på det där när jag åkte hem. Hur kan man satsa på en blogg? Är det inte så att man inväntar inspirationen och ett blogginlägg föds ur det. Men att satsa var just vad jag gjorde när min blogg mådde som bäst: när min kreativa blodådra, som på sistone smärtat av tristess, alltid såg inspiraton i saker. Att tvinga mig själv är den enda vägen och åh vad jag mår bra av att göra något jag är stolt över. Jag saknar faktiskt att fota ensam i sovrummet, redigera bilder i timmar, finurla på roliga inlägg på väg till tunnelbanan, irriterat släpa på kameran i skolväskan och främst att publicera något jag verkligen vill att ni ska berömma för jag är faktiskt stolt så det så!

Jag trodde aldrig att jag skulle sakna det där, att jag hade mognat och vuxit ifrån min blogg. "Äsch blogga det gjorde jag 2006 liksom". Men ta mig tusan jag saknar det här, jag saknar att skriva på luddiga moln och göra något för att få mig själv att må bra. Det är klart att jag inte kan låtsas vara den där personen från 2008 fortfarande men jag saknar den delen av mig själv. Jag har alltid varit ganska rå, grabbig i sättet och inte speciellt snäll alla dagar. Men vem säger att det inte kan kombineras med söta klänningar och en blommig blogg. Jag måste bara hitta balansen och sluta provoceras av att mina vänner inte kan förena det riktiga jag och ett blogg-jag. 

 

Jag börjar den här nystarten, det här nya livet (som egentligen börjar på onsdag eller kanske möjligtvis började någon gång i början av juni då skolans krav lyfte sin tyngd) med att välkomna blommorna på bloggen tillbaka! 


Kommentarer
Postat av: Sara

Låter så himla bra! Blogga på :)

2012-09-03 @ 07:13:26
Postat av: Maja

Genomtänkt! Skönt att du känner dig inspirerad igen, för det är klart man vill följa ditt "nya" liv.

2012-09-03 @ 11:07:01
Postat av: Fanny

Kul att du är tillbaka!

2012-09-03 @ 16:38:33
URL: http://fannylehmann.blogg.se
Postat av: Anonym

yey!!!!

2012-09-04 @ 11:21:52
Postat av: Flora

hanna min hanna. blir fett glad av det här. hinner vi ses innan du drar?

2012-09-04 @ 14:17:03
URL: http://florasblogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0