Sedan det blev sommar

Hej Hedvig,
 
Det här med bloggbrev dog ut alldeles för fort. Men nu är jag på det igen. Ska försöka åtminstone. Jag skyller på de där 200%:en jag pluggar. Och en gryende konstant trötthet som måste omvandlas till snällhet, ork och mjukhet snart. Men om en vecka ungefär är det juni och jag ska påbörja ett 75%:igt jobb på Länsstyrelsen. Det hela känns orimligt vuxet och otryggt och lockande och spännande. Allt jag längtar efter är ju Gotland. Ljuset och kalkstenen, det bara och karga, det lummiga och omfamnande gröna. Men om en vecka som sagt är det Gotland för lång tid framför. En vecka kvar att både härda ut men också krama hejdå för nu. Kanske blir jag kvar till nästa år ungefär. Vi får se var livet bär. Idag tänkte jag mest ta de bilder på telefonen som närmst till hand. Främsta anledningen finner vi i den konstanta tröttheten. 
 
Jag tar så sällan upp telefonen och tar en bild. Nästan hälften av de som finns på mobilen är halvkassa försök till att fota Ingos helsvarta lurv till ansikte där inte ens solen verkar nå ögonen. Men här kommer fyra bilder från vårt hem. 
Häromdan tröttnade jag på installationen i stringhyllan. Det är så farligt med vårt hem i allmänhet och en stringhylla i synnerhet. Farligt att hamna i det där teakträsket som ljuder sent 00-tal och indieretro. Korgen är en gammal fiskekorg från Herrvik; fint att den får stå i solfönster och tänka på Östersjön va? Skulpturen och den lilla skålen (?) hittade jag en slänghög för keramik på Capellagården. Saknar den där slänghögen. Har ju ändå hittat några av mina bästa små konstverk just där. Ratade av konstnären själv.
Den här hörnan har blivit något form av avlastningsbord för tillfället. Allt jag inte vet vad jag ska göra av. Färger jag inte tycker riktigt är vårt hem men som jag ändå älskar. I väntan på att vi hittar det rätta linneskåpet som kommer bära allt kökets porslin så. 
Har jag sagt att vi köpt en superdyr säng? Tom den galningen har propsat. Den är så olidigt ful och stor tyckte jag först. Nu lever jag med det. Eller lever: ÄLSKAR. Jag sover som ett barn varje natt. Men faktum kvarstår: benen. Vad gör man: någon människa där ute måste ta tag i att börja göra sängkappor för kontintalsängar. Denna marknad som ligger framför dig människa. Och så lämnar vi sängen och blickar uppåt. Mobilen ovan sängen är ett resultat av påskpyssel under påskafton. Ihop med Miriam och Fanny skapade vi också därmed en färgpalett för hemmet. Det är lite med mobilen i huvudet allt i bilden ovanför måste ner i kartonger så småningom. De får komma fram i ett annat hem där de kan få sin rätt i framtiden.  
Slutligen ville jag bara kasta in denna. Det är så kul att jobba med omaka porslin i större mängd av god kvalitet. Blå eld ihop med grönt Höganäs till exempel. 
 
Men nu, Hedvig, tar tröttheten över. Jag ska rulla ihop mig som en boll bredvid Ingo. Läsa en bok. Vi hörs <3
/Hanna

När vi var i Tel Aviv

Hej Hedvig,
 
Till att börja med vill jag säga TACK GULLIS för att du är bäst. Blev så otroligt orimligt glad över ditt hej. Idag är det tisdag och jag har åkt hem till mina föräldrar över vecka. Det finns alltid någon bild att det ska hinnas med så mycket - allt mellan umgänge till byggprojekt. Men mest har jag skola. Så orimligt mycket hela tiden. Men det vill ingen höra och inte heller jag skriva om. Idag tänkte jag berätta för dig om när jag och Tom var i Tele Aviv två dagar i september. För några veckor sen skrev jag om Arad och öknen. Tel Aviv är något helt annat. 
 
Jag vet inte vad jag förväntade mig första gången vi kom hit. Vad jag visste om landet var det politiska läget, vad jag kände till om staden var ungefär begränsat till stranden. På väg till stranden den där första dagen mötte vi uniformerade tonåringar efter tonåringar med automatvapen. Invid strandpromenaden gick en kvinna enbart iklädd en nätklänning med barnvagn. I strandbrynet lekte en annan kvinna i burkini med sina fem barn. Intill familjen dansade två killar till pridelåten med samma titel som staden (hallå, hur ofta tror du vi har skriksjungit till denna hemma eller). En stad fylld av absoluta kontraster åt alla håll du tittar, som du kanske förstår att min poäng är här.  
 
Vi hade bokat ett hotellrum som visst saknade fönster. Det var inrett som om min pappa skulle inreda ett hotell ihop med Wes Andersson. Året innan hade vi hyrt en billig lägenhet med takterass som blickade rakt över havet. Allt i den lägenheten gick sönder så fort det skulle användas: kranen ramlade av i duschen och tvättstället gick i delar. Grundinstrumenten för att kunna både laga och servera en måltid saknades. Men allt det slätades över för den där takterrassen. Om mornarna satt vi nakna vid frukosten utan insyn och om kvällarna gick solen gå ner i havet rätt framför oss. Den där takterrassen och Tel Aviv kändes långt borta i vårt hotellrum i höstas. Det blev fuktigt av ac:n och blöta strandhanddukar. Sandigt i den mjuka sängen. Att vakna i det kalla fuktiga mörka om mornarna. Den här bilden illustrerar dock Toms glädje över att komma dit efter dagar hos släkten. 
 
Tel Aviv är så orimligt vackert tycker jag. Lagom smutsigt. Lagom mycket nytt. Lagom mycket modernistiskt i förhållande till uralt och postmodernistiskt. Men sen är det såklart växtligheten. Denna växtlighet. 
 
Vår första måltid blev på Hanoi. Vi hade bott invid restun ett år innan och det hade varit fullsatt varje gång vi gått förbi. Det skulle visas sig vara den godaste banh mi jag ätit. Rekommenderar varmt till alla banh mi-konnäsörer där ute. 
 
Även om stora delar av området, Neve Tzedek, hade varit hippt sen vi var där sist hade påtagliga förändringar skett. Gatorna var renare. Huset vi bott i hade totalrenoverats. Vi stod där nere och funderade på vem som bodde där nu med takterrassen. Säkerligen var den i speciellt billig längre. Många av de här husen hade jag dock fotat året innna lika förtjust som nu. För visst är det så in i fint. 
 
Kul med keramikhus liksom. 
 
OCH hallå varför hittar jag inga jättestora klarfärgade krukor och geometriska former att köpa nånstans? Fint att lyckoklöver skymtar där nere för övrigt.
 
Och denna dörr. Här vill jag stanna bo leva dö. 
 
Och det var ungefär dom bilderna jag tog i Tel Aviv den gången. Och de visar inte de kontrasterna jag berättade om utan bara det rena, gentrifierade och hippa.
 
På flyget dit märks det ofta att känner folk varandra. Toms föräldrar träffar en gammal kompis. Folk pratar över sätena. Men den här gången var det betydligt mer solochbadturister. Jag hörde en av flygvärdinnorna säga till den andra att hon skulle stanna och sola ett par dar. Hon berättade att det var mycket fler turister som åkte nu. Hon hade aldrig velat stanna innan utan sovit på flygplatsen men hade nu hört att stranden skulle vara bra och staden rolig. Jag har inte kunnat låta bli att tänka på det där. Att turista i ett politiskt laddat område och ta med sig minnena av stranden, solen och havet. Roliga klubbar. Goda drinkar och ännu godare hummus. Snygga människor. 
Men jag ska inte vara sån. Om det inte vore för det skulle jag inte heller åka troligen. 
Eller jo, för jag älskar när Tom pekar på ställen som ett internetcafé och säger "där brukade jag gamea när jag va 19". Hallå men det är vad kärlek gör med en va. 
 
Massa kram!
/Hanna 

Till Hanna (och till dig som råkar snubbla in här såklart)

Kära Hanna

Det mesta av det här inlägget skrev jag för flera veckor sedan. Redan då du bara hunnit skriva ett. Tyvärr så hann jag aldrig skriva klart pga all skolstress och vardagliga måsten, men nu så!

Jag börjar så som du började, och berättar saker som idag betyder så mycket för mig, och som utgör mitt liv idag. Måste dock säga att tanken på att skriva ett ‘officiellt’ inlägg på svenska skrämmer mig något otroligt. På fem år har jag inte skrivit någonting alls på svenska bortsett från sms och chattmeddelanden. Jag kommer ofta på mig själv med felstavningar, svajande grammatik och svengelska. Det är sorgligt hur fort man glömmer hur man behärskar sitt egen modersmål. Kanske kan denna blogg hjälpa mig att hitta tillbaka till det svenska skriftspråket? 

Jag bor idag i London (du vet ju det…men tänkte ifall att någon annan randomly skulle checka in bloggen, sisådär 5-6 år efter att vi typ slutat skriva på den). I alla fall, jag hade inte planerat att hamna här, i London alltså. Denna stad hade aldrig lockat mig eftersom att jag, precis som du, alltid längtar efter natur (till min stora och glada förvåning så finns här faktiskt jäkligt mycket fin natur inte långt ifrån där jag bor. Ska visa dig då du kommer hit och hälsar på i Juni!). Vilket som, jag kom in på en skola som jag ej kunde tacka nej till. Och så bar det av.  

Första året var rätt så kaosartat. Jag föll för i princip alla frestelser som går att falla för då man som ung flyttar från ett förhållandevis ‘strängt och stramt’ land som Sverige till en ‘fri och rolig’ stad som London. Tänker ofta på att det var så det var då du flyttade till Berlin. Att jag under 2015 upplevde det du upplevde 2012, typ. Vi har inte bara varit på olika platser fysiskt under de senaste 7 åren, men också mycket mentalt, menar jag . Det var ett överväldigande första år men upplevde det för det mesta som så jäkla spännande. Kände en enorm frihet i att byta ut HELA min vardag och bryta sorgliga tankemönster. Kändes det som om jag fick en välbehövd chock som fick mina välmåendehormoner att äntligen höjas efter en tung och grå vår färgad utav bland annat bortgången av Leonie. En händelse som jag fortfarande tänker på exakt vartenda dag, och som jag troligtvis kommer göra för resten av mitt liv. 

Andra året var lugnare och jag kände mig mer tillrätta med min vardag. Jag hade nu flyttat från studentkorridor in till ett  fint men opraktiskt hus i norra London tillsammans med mina bästa vänner här. Senare kom det ju tyvärr till att brista med en av vännerna, ut flyttade hon, och in flyttade istället Angelos. ‘Med allt ont kommer något gott’ - är det inte så man brukar säga? Nu är det vi två <3  jag och Angelos alltså.

I Oktober flyttade vi till vår tredje bostad. Har förstått att man flyttar varje år i här. Tänker ofta och avundsjukt på att du nu har en alldeles egen lägenhet. Där du kan slå dig till ro och stanna hur länge du vill. Det måste kännas så jäkla skönt. 

Mitt nuvarande liv är inte så händelserikt. Vilket jag gillar. Har gått in i ett lunk av rutiner (vilket jag också gillar. Jag är ju en rutinmänniska) med plats för ‘spontanitet’ på helgerna. Jag vet egentligen inte varför jag mår så bra då jag är i London, och så dåligt då jag är i Stockholm. Mitt liv är ändå inte så mycket mer ‘juicy’ här jämfört med där. Du skriver att du inte förstår hur jag kan stå ut i en stad med så mycket människor. Jag tror att det är av just denna anledningen som jag gillar att bo här. I London är ingen någon, och alla är ingen. Det är så extremt mycket folk (8 miljoner) vilket gör att du försvinner in i mängden men trots detta så känner du dig aldrig ensam, vilket jag alltid gör i Stockholm. Du kan vara anonym men utan att försvinna. If that makes any sense? I en stad på 8 miljoner ryms stora delar av världen; hörde på radion här om dagen att det i London nu talas mer än 250 olika språk. TVÅHUNDRAFEMTIO!? Jag försökte räkna upp alla språk jag visste fanns, men kunde typ inta ta mig längre än till 32 stycken (hehe). I alla fall, detta ger ett sånt fantastiskt avtryck på staden och jag vet att jag aldrig kommer kunna bo på ett så homogent ställe som Stockholm igen, någonsin. Vet att Malmö är annorlunda, och jag förstår verkligen varför du, och många av mina andra vänner, trivs så bra där. Det är en öppen plats, där ‘olikheter’ inte uppfattas som någonting negativt.  

I detta nu sitter jag på skolans bibliotek, där jag spenderar minst 7 timmar varje dag, skrivandes på mitt examensarbete som handlar om CSR inom Etiopiens växande textilindustri med inriktat fokus på kvinnans empowerment. Det är spännande, svårt och något känslosamt. Dessutom så är det är en läskig tanke, att i mitten av maj då denna uppsats lämnas in, så är jag färdigutbildad. Ännu en gång så ska ‘tryggheten’ dras ifrån mig. Då SKA jag vara vuxen. Så fruktansvärt läskigt men så JÄVLA spännande. 

Detta var bara en liten update om vad som sker i mitt liv. Tänker göra ett bildinlägg här näst men lite smått och gott jag hittar på mobilen som kan va värt att visa/berätta om. Mina inlägg kommer ej nå upp till din nivå Hanna, (då dina inlägg är så fantastiskt vackra) men jag älskar denna idén om att ha bloggen som en plats att kommunicera, spara minnen och ge utlopp för kreativitet på.

Så glad och rörd över att du kom upp med detta påhitt.  

Vi hörs snart igen <3 


Livets resa

Hej Heddan,
 
Till att börja med vill jag att du ska föreställa dig mig i detta nu. När jag skriver det här till dig ligger jag i sängen med datorn framför mig. Jag känner mig som en hundra procentig Carrie. Bortsett från ciggen då. Nu var den bilden färdigmålad - låt oss gå vidare: Idag tänkte jag berätta om mitt livs resa. Jag hoppar tillbaka hit, dels för att det börjar bli vår och jag längtar men också för att jag planerar något liknande framöver. Förra våren, i maj, åkte jag med min klass på en trädgårdsresa till England. Våra lärare hade gjort resan otaliga gånger, och var mer fokuserade på plantskolestoppen mellan parkerna, i syfte att köpa på sig allt trendigt som inte kommit till Sverige ännu. Men för mig, och säkerligen en del av mina klassisar, var den här resan LIVSOMVÄLVANDE. Alltså på riktigt. Det händer. 
 
Så här var det: ett konstant kärlekspirr. 
 
Direkt från flyget åkte vi till Whisley. Det kanske var bra. Att mjukstarta. Det var inget wow egentligen över Whisley. Det uppfyllde ungefär mina förväntningar av resan i stort. 
Vi ställde oss alla och tog ett obligatoriskt foto att skicka till mamma. Men fan va det är fräckt ändå. Azaleor. Vi läste Rebecca av Daphne Du Maurier i min bokcirkel förra året. Numera tänker jag bara på Manderley var gång jag läser Azaleor. Mamma blev väldigt glad för bilden för övrigt.
 
Alltså denna benved <3333 så fin. Euonymus japonicus 'Microphyllus Aureovarigatus' för er fellow nördar som undrar. 
 
Vi hade såklart gjort det bästa som går att göra när en landar i ett nytt land: köpa allt spännande i matbutiken. Så avis ändå på dig, Hedvig, som kan köpa Tescos hummus alltid. Det här är överlag typ min bästa typ av mat. Hopplock av allt gott här i världen som bröd, oliver, hummus, potatissallad, godis osv. 
 
Här står vi i ett hav av Camassia. Trendväxt på framfart. Ni vet var ni läste det först. Ok i England var det kanske förra årets. Men det är på väg. KOLLA Nobeltorget, Malmö, säger jag ba! Okej jag tippar årets perenn 2022!
 
Våra första två nätter sov vi på ett vandrarhem i Brighton. Maria är så jävla cool nog att hennes pappa bor där. Vi trodde därmed att vi skulle ha koll på läget men var så trötta att vi somnade direkt efter obligatorisk massagecirkeln.
 
Den där första natten vaknade alla i vårt rum av att en kvinna skrek på gatan. Jag kan fortfarande höra det där skriken i huvudet. Det var så fruktansvärt, verkligen ett skrik om överlevnad. Drömmer fortfarande mardrömmar om det ibland. Vi kunde inte se något från fönstret, en öde gata, har än dåligt samvete för att vi inte typ gick ut och leta. HOPPAS fortfarande att människan som skrek mår bra idag. 
 
Alltså var ändå fint i Brighton. Men jag är så knäpp. Jag har någon typ av anglofili i mig som brinner för engelska trädgårdar, lanskap och landsbygd. Samtidigt kommer jag på mig själv med att bara tänka "fan va osoft" om allt. Kände att jag va så när jag var i Skottland också, kommer du ihåg det? Typ så va jag hela vår resa. Vill bo här i fantasin men ser ändå bara fel i allt. (bortsett från trädgårdarna, landskapet och landsbygden)
 
*njut*
 
Det var som att vi blev helt knäppa av alla blommor vi såg framför oss. Här utnämnde vi tågspåret till Brightons egna High Line. Jag inser nu att jag kommer bli som en gammal kollega från när jag jobbade på Zetas (fantastiskt och åter fantastisk kvinna) som  brukade fota nedtrampade blomblad på gruset för att det var "så inspirerande" och "gjorde henne lycklig". 
 
Andra dagen besökte vi Broughton Grange. En park under uppbyggnad. Superhypeade Tom Stuart-Smith har då ritat denna kända renässansinspirerade, men i ack mycket modern tappning, del av trädgården. Det var häftigt. Men kanske hade det tänkts något mer på arkitekturen än växtmaterialet vid anläggning. Bara en tanke. Känner också lite att jämfört med väldigt gamla anläggningar är vi inte så påhittiga, am I right? Om en gillar vatteninstallationer så kan du väl sträva efter att slå Villa D'Este. Ska ej klaga. Det var ballt. Men inte wow. WOW kommer vi till. 
 
Det fanns en mycket vacker bokpassage på Borughton Grange. Hade gärna haft en sån i en framtida trädgård. 
 
Och nu avslutar jag för kvällen med en gullig bild från en plantskola vi var på en av de första dagarna. 
 
Nä förlåt, kunde inte stå emot. Känner mig som det där paret från valfri serie/film som aldrig vill lägga på. KOLLA detta otroligt fina skuggskydd för växterna, som de byggt på plantskolan. Genialt. 
 
Nu ska jag lägga på luren. Men vill bara påpeka att det bästa komma skall. Där jag fortfarande känner ett rus vid tanken på dessa platser. Sinnessjuka människa. Men ja, jag är kär i en trädgård. Inget konstigt. Fråga hon kvinnan som är gift med Berlinmuren om det är lugnt om jag är ihop med Sissinghurst?
 
OK! Thankz byeeeee
love u
/Hanna

När veckorna går för fort

Kära Hedvig,
 
Det är måndag och det snöar. Bredvid mig står en hög med disk. Kanske borde jag ta tag i den nu. Tiden går så fort nu, jag hinner knappt med trots att- var tvungen att bryta för att diska, var var jag? Ja, tiden går fort och dagar går ihop. Men är superpepp på den här veckan, hör här:
- Imorse vaknade jag av mig själv 06:45, klev upp och skrev till klockan blev 11. Skickade in min uppsats till min handledare som ska slutläsa för att sedan ge mig ut till stranden och snöstormen med Ingo. Typ alla mina dagar börjar såhär, och så blir de mindre tillfredsställande ju längre dagen skrider. Behöver råd hur en jag hottar upp mina eftermiddagar? 
- Imorgon ska vi få vår säng som beställdes för typ 2 månader sen!(?) 
- På onsdag ska vi riva hallen!!!!! ÄNTLIGEN. Förra veckan målade jag alla galna lister i aluminium (?) i lägenheten, som åtefinns lite varstans. 
- På fredag kväll kommer Felix och Frida = nu måste jag planera vår myshelg lite. 
 
Men jag tänkte att jag kunde berätta lite om något härligt som hänt på sistone. 
För snart två veckor sedan nu fyllde Tom år. 32! Herregu. Nyss var han 29 och vi hade just träffats. Vi åkte till Köpenhamn över dagen och åt oss genom stan. Stoppen löd såhär: Smörrebröd ->Wienerbröd och Kaffe -> Ostbricka och Rödvin -> Öl -> Middag och Riesling. Mina presenter till födelsedagsbarnet var ett klippkort på Kallis och tadaaaa :::: en tavla jag målat av katt-Elsa. Har pillat med den i typ 6 veckor varje kväll Tom jobbat, lyssnat på podd och målat. Söker nu en ny kvällshobby. 
 
I lördags var det sånt fint kvällsljus när Fanny kom förbi att jag var tvungen att fota. Kolla vad gulliga vita tulpaner var ihop med några avklippta engelska pelargonkvistar. Det här har länge varit min bästa "vas". Tycker det är så svårt att hitta på loppis. Fortsättning följer...
 
Igår åkte jag ihop med Julia, Sara och Miriam på loppisrunda. Vi tog bilen till Landskrona, lyckades köra fel, körde rätt och kom fram. Av ren slump råkade vi svänga in på Skandinaviens största permanenta loppis (??). Jag köpte så mycket skoj, tex.: 4 (!) vaser, en kul tavla, en tråhatt, en porslinshund, en champangekylare och tre teakdörrhandtag (20 spänn/st =)))). På återseende Skandinaviens största permanenta loppis, säger jag bara. 
 
Jag avslutar det här inlägget med en bild på katt-Elsa. Och med en fundering. Jag har tänkt lite på vad mina vänner har gemensamt. Typ som att jag har en kompis, inga namn nämnda, vars alla nära vänner alla är objektivt svinsnygga. Det slog mig när vi skulle ta bilen igår - att vi alla där - och ovan nämnda Fanny, och du, och jag - är alla småsystrar till storebröder. Är det min kompistyp? Småsyrror till storebröder. Hallå detta bara fortsätter - även mina killkompisar går detta att applicera på. MIN PV OCKSÅ! Vad säger det här om mig?
 
Okej. Nu får det vara nog.
 
Puss och kram
Hanna
 
ps. Vi kan väl höras om resan i juni och planera?

En av de fantastiska resorna jag nämnde

Kära Hedvig,
 
Jag skrev ju och lovade för en dryg vecka sen uppdatering redan dagen därpå. Det blev inte så. Kom på att jag ändå inte gör det här för att producera. Jag gör det ju för min egna skull. Och lite för din.
Dagarna och timmarna gå ihop just nu. Jag skriver, precis som du, min c-uppsats och lämnar därför i princip aldrig hemmet. Och då jag gör det är det för att ta en promenad med Ingo. Senaste veckorna har jag haft ett tillfredsställande flyt men idag känns det som vaniljvisp i huvet. Kanske alla mardrömmar jag haft att jag tappar bort mina djur i natt? Så istället tänkte jag skriva till dig. Om något som hänt sen sist. 
 
Anledningen till att jag inte ville stressa det här inlägget är för att det känns personligt på något vis. Så icke-ytligt.  Känslan ligger i att känna att det inte är semesterbilder utan foton tagna i Toms föräldrarhem. Jag ska göra mitt bästa i att berätta, för det är ju ändå bara semesterbilder. Såhär tänkte jag: jag delar upp denna resa till Israel i tre olika brev till dig - det om öknen, det om Tel Aviv och det om Ilana Goor. Vi börjar med öknen.
 
 
Vi bodde ett par nätter i ökenstaden Arad. En fattigt stad på uppgång. Invånarna består därför främst av delar av belkningen som har det sämre ställt. Det är till och börja med beduiner, eftersom de saknar rättigheter att leva som de tidigare gjort, men även ortodoxa judar då de lever på statliga bidrag för att be för befolkningen. Slutligen även många ryska judar som flydde när det möjliggjordes i Sovjets nedgång. Toms pappa bodde här i många år och har en väldigt speciell relation till öknen, känner varenda sanddyna och förklarar gärna hur en lär känna öknens växlingar. På andra sidan vattnet syns Jordanien. De brukade tydligen jogga härifrån ner till vattnet? Ok!
 
 
Här är mest en notering till mig själv: fråga Toms föräldar vad den här blomman hette nu igen. Hebreiska är inte det mest effektiva språket för mig att lära växter. Alternativt hitta min ökenflora-broschyr jag köpt. 
 
Arkitekturen är väldigt spännande. Mycket är uppbyggt under kort tid på mitten av 1900-talet och därmed typsitk modernistiskt, då inte den svenska funktionalismens mening. Många arkitetekter kom direkt från Bauhaus vilket syns. Idag är mycket av det putsat vita slitet, som det blir, men så kul och lekfullt. 
 
Samtidigt måste det ju jobbas lokala material och hantverk i en viss utsträckning. Bra stenbänk!
 
 
Vi besökte Masade, om du inte kan din Masadakunskap är det en antik fästning. Här höll judiska krigare fäste mot romarna i flera år. När romarna slutligen tog sig in hade den judiska befolkningen begått kollektivt självmord. Idag är det en viktig symbol för Israel (och israelisk mentalitet), du kan säkerligen läsa in själv vad som vill sägas. Förutom att besöket var en mäktigt tycker jag att det är superkul att se hur länder jobbar med bevarande av kulturarv. Vissa av aspekter av Israelisk kultur stämmer väl överens med min bild av USAs. Vi tittade på den engelskatalande introduktionsfilmen innan kabinresan upp på berget. Det var som en kort actionfilm med spänningsmusik och en superamerikansk voiceoverröst - för att sedan faktiskt komma upp till det här otroliga kulturarvet som lämnats intakt högt upp på ett berg invid Döda havet. Jag känner att det är att ha så lite tilltro till sina besökares intresse att behöva dramatisera en plats ytterligare. Ok, nu måste jag stoppa inte raljerandet börjar.
 
Efter Masada badade vi i Döda havet. Kände mig som en klimatturist. Här är förresten kul: Tom klagar alltid på att jag klagar på värme, att han minsann klarar utan problem och att mitt problem är g-n-ä-l-l-i-g-h-e-t. obs obs Toms föräldrar pratade massa om hur Tom som barn i öknen sprungit runt som en duracellkanin i badbyxor utan att bränna sig. På vägen till vattnet från Masade den där dan hade jag högjutt uttryckt min oro över värmen. Tom ba sluta nu, nu badar vi och har kul. Tio min och vattnet och hela min kropp var värmeblåsor. Ha! till dig Tom så där insåg att vi har olika förutsättningar och till er psoriasisdrabbade som åker för att läka er hud (vill alltså avråda från det om du har kombinationen -värmekänslig och psoriasis). Det var för övrigt jättekul att flyta, det ska erkännas. 
 
Här är ett besök i en krater med flerfärgad sand. Var så j-ä-v-l-a vackert. 
 
Och det fanns supergulliga insekter. Som jättebin, fast ofarliga.
 
 
Vi bodde i en villa med plastgräsmatta. Det är så kul att idealet med gräsmatteträdgården finns över hela världen,  där förutsättningar inte finns får en helt enkelt jobba utfrån vad som går att åstadkomma. Tycker att dessa lampor, som finna över hela Israel, är så jäla fina. Very Bauhaus. Har typ 200 bilder på olika lampor från Israel från de senaste åren. De blad som en skymtar uppe i hörnet är gummiträd - eleganta blad va! 
 
(lampa skymtar i bakgrunden) Något jag verkligen uppskattar med Israel, kanske mer än något annat, är att varenda jäkla människa älskar hundar. Och varenda människa har en hund. De får liksom hänga med var som helst, medborgare som vem annars. Katter däremot är ingen-mans-djur. De hör till alla och ingen. Finns säkert jävlar som inte är så schyssta. Toms föräldrar är snabba på att säga shasa bort den första (när de inte vet att jag gett den mat - ooops!) för om inte sitter där plötsligt femton gullisar vid matbordet. Och helt plötsligt utbryter kalabalik för kvarterets största katt spatserar in - eller nåt - sånt drama som kan ske - much better än middags-TV. 
 
Slutligen vill jag faktiskt slå ett slag för Arad som stad. Jag och Tom tog oss ut på restaurang vår sista kväll i Arad. Vi valde det stället som kombinerade högst tripadviser-recensioner och närmst avstånd. Och det var den bästa pizza - jag typ ätit nånsin-! Vi vandrade genom döda villakvarter för att ta oss dit. Öknen är dessutom tyst på ett sätt jag aldrig upplevt. Så öde gator blir än mer öde i tystnaden. Och helt plötsligt svängde vi in på en grustomt med den här resturangen. På uteserveringen satt hippa programmerartyper som utgav riktiga Silicon Vally-vibbar, gott vin i jätteglas, denna ASA-goda-pizza och personalen var ++++/++++. Kanske var överraskningen även en betydande del av upplevelsen. 
 
Dagen därpå åka vi till nordvästra delen av landet. Vi körde genom palestinsk mark där bara jag i bilen skulle egentligen få gå ut, stannades i bevämpnade kontroller, såg Genesarets sjö passera genom bilrutan och norra Israels pastorala landskap uppenbara sig i kontrast till den öknen vi for från. Det är ett land som rymmer så många delar. Det är svårt att ta in egentligen. Jag kan tycka det är svårt att bemöta, så många tankar och åsikter som ryms. Men mest försöker jag se det som att lära känna den jag är ihop med. 
 
Vi bodde några nätter i Nahariya över Sukkot, nära släkt och vänner till familjen. Sen åkte jag och Tom till Tel Aviv, denna OTROLIGA stad av kontraster och intryck. En annan dag ska jag skriva om det, Hedvig. Vi hörs då!
 
KRAM och sånt
/Hanna
 

Att minnas 2017

Kära Hedvig,
 
Att skriva föregående inlägg till dig var något jag bestämde mig för redan nyårsafton 2017. I min telefon har jag sedan 2014 sammanfattat årets framgångar och erfaranheter samt satt upp mål inför kommande år. När jag satt där på nyårsdagens förmiddag kunde jag inte komma på något av värde jag erfarit under 2017; jag hade träffat mina vänner mindre, flyttat många gånger, prioriterat skola framför allt annat, gått otaliga timmar med Ingo och mest mindes jag de ruggiga dagarna. Visserligen hade jag ju åstakommit att plugga på dubbel fart hela året. När jag berättar det här måste du ha i åtanke att jag precis hade haft en omskakande julhelg bakom mig och med stressutslag som eksem runt ögonen hade jag svårt att hitta tankarna bortanför det som fanns där och då.  
 
Hur hade mitt 2017 egentligen varit; var det så intetsägande som jag mindes det? Jag tittade igenom de få bilderna jag kunde hitta i telefonen, läste igenom lite gamla anteckningar och plötsligt nystades ett annat år upp för mina ögon. Jag hade inte bara förträngt det tråkigt jobbiga utan även det jävligt bra, roliga och spännande. Och det var då jag bestämde mig för att göra det här. Börja skriva, för jag vill minnas även de stunder jag mår bra i vardagen då 
ingentingen händer
mer än att det är sol
och forsythian precis slagit ut
och Ingo är extra medgörlig
och Tom har köpt rosa och röda tulpaner.
 
När jag väl kom igång gick det fort. Såhär ser min sammanfattning ut:
(mvh arkitekten som uppenbarligen ej kan stava till sitt yrke)
(obs den tredje sista punkten kommer vi ALDRIG tala om, tack på förhand)
 
Min plan var att jag skulle berätta för dig, Hedvig, om de här sakerna i tur och ordning. Och varför inte börja i den ordning som listan följer. Därför börjar vi idag med min, förlåt, vår lägenhet:
 
Att köpa en lägenhet tillsammans med någon som 24-åring är kanske helt jävla från vettet? Jag vete fan men fan vad bra vi har det just nu och tänker inte ifrågasätta livsval och så vidare. Men vi gjorde det i alla fall - köpte en lägenhet. Du hjälpte oss att flytta in, tackar såhär i efterhand, så du har ju sett den som den var då. Innan solen hade gått ner idag tog jag fram min lilla digitalkamera (som jag köpte i höstas i syfte att dokumentera mitt liv då jag aldrig fotar med mobilen // yours truly socialamediavägrare). Så här kommer ett hav av bilder på vårt hem. Egentligen handlar ju inte det så mycket om 2017 men fint att få dokumentera och visa processen att boa in sig.
Häng med!
 
När farmor flyttade in på demensboendet förra året började hennes tillhörigheter delas upp mellan oss. Det finns något brutalt skavande med det. Men när jag ser tavlan tänker jag ändå på farmor som hon var innan suset och det är väl fint att bli ihågkommen så mellan besöken. Hur som bytte jag allt arv mot denna Tage Töning-tavla. Den och en björn i trä var allt jag ville ha. Elsa hade dessvärre tydligen ätit upp björnen i flyttstöket. Att det var det enda stämmet inte riktigt eftersom dessa klåpaktiga fingrar la beslag på massa saker som skulle ut på loppis i somras.  
 
Jag har haft lite smått PANIK över hur gulligt och teakigt och 50-tal allt blivit trots att jag försökt bromsa. Jag vill ha ett elegantare hem, tips mottages gärna. 
 
Ingo ba vaaad gör duuu mammaaaa
 
Och sen i vanlig ordning dök Elsa upp. 
 
Jag fotade bordet även efter att ha vikt tvätten men tyckte det såg ut som ett LEVANDE hem här. 
 
 
Här är då mina försök till elegant. tips: plockar alltid kvistar på stranden med Ingo på morronen. 
 
Varning för färgbomb i köket pga älskar färg i kök efter år av högblanka köksskåp. I övrigt är köket exakt lika fult som sist du var här. Jag envisas med att ständigt påpeka kökets fulhet i rädsla att bli bekväm. 
 
OKEJ det var allt från dagens hemma-hos-visning. Imorgon har jag förberett ett inlägg som den bloggare jag är (en gång var) med punkt två. Ska bli så kul att visa dig en del av min pv genom att visa när vi var Israel sist.
 
Saknar dig massor nu. Kanske kan vi ringas snart?
 
P&K
/Hanna
 

Ett meddelande från Stockholm

Kära Hedvig,
 
Jag befinner mig i Stockholm och mot fönstret smattrar regnet. Imorse stod jag fascinerat och tittade på myrstigen av människor över gärdesfältet. Så mycket människor - hur står de ut, kan jag inte låta bli att tänka. Fast din stad är ju ännu större - hur står du ut?
En stund senare gick vi ut i snödiset och jag var nära att ringa Tom bara för att berätta hur fint Stockholm är i snö. Skillnader sen innan jag hade hund blir nästan mest påtagliga när jag reser, en stad känns alltid så inkluderande  med Ingo vid min sida. Det där att möta människor i stunden - en öppen konversation med främlingar som tillhör den här staden. På vägen hem välte Ingo en snögubbe och sen kom regnet. Men igår, efter att vi hade skiljts åt, så njöt jag av Stockholm. Jag åkte till Millesgården och det där att ha helt egen tid känns så hundraprocentigt lyxigt mvh småbarnsmorsan. Egenligen vill jag här göra en utläggning om varför och hur spännande besöket på Millesgården var, men känner att det är ett sidospår jag ska berätta allt om - så bred dig- en annan dag. Det jag istället tänkte fokusera på var hur vackert det var. Och genialt. Tänk att det för hundra år sen var en graniklippa rakt ner i vattnet. Men att Millessanna ville skapa sig ett Arcadien, eller kanske än mer likt de terrasserade renässansträdgårdarna utanför Florens. Alldeles nyss läste jag att Carl Milles tidigare samma år som klippan köptes funnit fascination i Böcklins Toteninsel - ändå så bra liknelse.
Släng dig i väggen Glyptoteket!
 
Hörs snart!
 
Din vän 4-ever
Hanna
 
 
 

Ett februarimeddelande

Kära Hedvig,

 

Allt är fint här i Malmö; för det var väl så vi tänkte när vi startade den här bloggen en gång i tiden. Det var tänkt som en plattform där vi kunde prata med varandra, hänga med i vardagen när vi bodde så långt isär. Nu är det snart 7 år sedan vi bodde på samma ort. Det är många år att glida isär, återuppta, sakna, glömma, minnas på.

Jag skriver det här delvis för att jag saknar dig, delvis för att jag saknar att skriva. Det jag vill åstadkomma är inte ett återskapande av vår mötesplats, det vore väl för väl. Men fint vore också om du svarade här någon gång. Att se bilder och inte bara ord i en chatt - sammansatta meningar av ditt liv jag inte besökt i en storstad långt bort i ett annat land. Men så länge skriver jag på, på om saker jag har i huvudet som jag önskar att jag kunde ventilera med dig. Saker jag tänkt på på senaste, saker som Bruno Tauts färgsättningars genialitet, godhet och självförverkligande (jag har genomgått en typ av tonårskrisartad inre resa senaste månaderna - kanske jag går tillbaka i barndom genom att leta mig hit), samt min eviga längtan efter frisk luft och skönhet i natur.

 

Jag tänker att vi tar det i ordning, så du och kanske någon som bara råkar läsa som av slump, vet var i livet mitt liv är:

 

Jag stelnade till när jag kom över ovan blogg för drygt ett år sedan, trodde ärligt och pass självupptagen som jag är att det var ett skämt riktat till mig. Om jag skrivit en blogg idag hade jag beskrivit den och mig i text och bild exakt såhär, tänkte jag. Anledningen till att jag vill prata om trädgård är för att sen vi flyttade ifrån varandra är det nästan allt jag gjort. Jag har läst en praktiskt trädgårdsutbildning, pluggat till något som heter trädgårdsingenjör och nu en master i landskapsarkitektur. Allt jag gör, lever, andas är trädgård och allt därimellan. Jag vill berätta och visa dig skönheten i de torkade växter jag plockade på strandängen idag och det som blommor nu om vi tittar riktigt nära. Men jag lovar att detta inte bara ska handla om trädgård, Hedvig, främst för att jag inte har en. Men kanske kan vi prata om trädgården som i min eviga längtan efter frisk luft och skönhet i natur.

Och jag vill  prata om min familj, min vuxenfamilj som jag skapat mig. Som består av två vuxna människor, alltså jag och Tom, och två fina små djur - katten Elsa och hunden Ingo. Och att jag lever ett vuxet liv i bostadsrätt med väggkalender. 

 
Och jag vill skriva om Malmö för jag trivs så jävla bra i Malmö trots min eviga längtan efter frisk luft och skönhet i natur. Jag vägrar att säga att det är för alla roliga poddar och närheten till Köpenhamn; jag säger att det är havet, kreativiteten och okreddigheten. 
 
Jag vill att du ska lära känna mina vänner. Och följa med på alla de resor som jag kände var helt livsomvälvande förra året. 
 
Kanske kan jag skriva lite om markbeläggning också. Och om arkitektur. 
 
 
Om kulturvård och kulturarv. Om kläder och att jag fortfarande färgar ögonbrynen lika ofta. Och den där bostadsrätten jag nämnde så snabbt. Den vill jag skriva om för ingen orkar nog längre lyssna, jag har pratat till deras öron blött, om gråblå nyanser på laminat och dörrhandtag i teak. Jag har så jävla mycket bra ideér som jag vill att du ska höra. 
 
Jag vill skriva för att minnas och komma ihåg, hur fint och värdefullt livet är. Hur mycket jag gillar er jag skriver om. Hur fina saker jag får se. Jag vill också skriva för att du ska se, Hedvig, att du ska hejja på mitt liv.
Såklart vill jag också dokumentera min eviga längtan efter frisk luft och skönhet i natur.
 
På återseende min vän!
/Hanna

ENCHANTED 2014


I år är det min klass som håller i Apelrydsskolans årliga modevisning. Känns helt sjukt att tiden gått så fort!?

Temat på visningen är "Enchanted" (förtrollad) och betyder helt enkelt att modevisnignen är uppbyggd på olika förtrollade sägner eller sagor. Drömskt! OBS: inga maskeradkläder, bara inspirerat. 

Visningarna kommer äga rum den 2:a och 3:e maj på Apelrydsskolan så om du råkar bo i skåne, ha vägarne förbi eller helt enkelt bara vill se denna storslagna show så kommer biljetter inom kort att kunna köpas på hemsidan! Där kommer ni också kunna följa vårt arbete och få diverse information.
KOM OCH TITTA VETTJA!!

Nytt år tjoho












/Hanna 


jul på meddo


Idag firar vi Lilla Jul på Meddo. För er som förvirras över det namnet på instagram osv så är det namnet på det hus jag hyr under skoltiden. Här finns ett gäng lägenheter i varierande storlekar och ikväll lagas det mängder av mat inför kvällens julbord. Julig outfit är dresscoden (oväntat) så såhär ser jag ut.
(Allt secondhand om någon skulle undra...)
God jul på er!

Allt som är bra!

Idag tänkte jag prata om bra grejer i livet. Typ utöver min skatteåterbäring från 2012 och att jag har mat på bordet varje dag. 
 
1. Det har ju varit ett evinnerligt tjatande om att min kamera gått sönder. Jag tog ut och luftade den nu för första gången på ett år. Och ba MEN DEN FUNKAR JUUU. Den har ju tappat lite typ att kunna hitta fokus och bra upplösning. Men va fan vem bryr sig om sånt när en kan fåt å funka. 
 
Mamma plus hundar i skogen. 
 
2. Elsa la nu i dagarna ut en video på facebook med massa småklipp från senaste tiden (=verkligen då och ett annat liv). Fick jätteont i hjärtat när klippet första bilden är avfotat dök upp. 
 
 3. Jag har en miljard kläder och prylar som legat utspridda senaste ett och ett halva året på olika platser. När mina föräldrar flyttade i våras föste de in allt jag äger i mitt rum här. Stora flyttkartonger som väller ut ur de sen innan fulla garderoberna. Och sen komma hem nu med fyra stora resväskor innehållandes vad jag tänker som allt jag äger och fick jag världschocken. De senaste dagarna har jag försökt ägna åt att få ordning i kaoset. Sex stora påsar med kläder lämnades in på röda korset i förmiddags.  
 
Min ena garderob är tillägnad skor, blusar och väskor:
Min andra som är stor som tre är för kjolar, klänningar och min stora samling av utklädningskläder. Jag borde verkigen visa er någon gång alla knäppa saker jag samlat på mig som jag älskar och kommer göra så tills jag dör. Alltid när någon behöver verkligen en dirndl till maskeraden så skriker jag att jag har två eller åååh jag behöver verkligen en indonesisk folkdräkt alternativt en sjuksköterskeklänning alternativt en galen 80-talsklänning alternativt en medeltidsdräkt så säger jag "du kan få låna ;))". 
Det jag mest går och funderar på är vad en gör med sånt som en inte ser någon framtid med men inte heller har hjärta att skänka bort. Till exempel en bandspelare från 80-talet? Och sen får jag lite panik över att alla mina vuxna saker som jag köpt till mitt egna hem ska dela lådor med barndomsrepresentanter. 
 
4. Livet är bra. Jag trivs, har jobb och vet att det kommer något bra till efter jul. Idag har köpt en pinafore klänning med sextiotalsmönster och bokat körlektioner. Gick dessutom på systemer for the very first time, köpte en öl och kvinnan bakom mig sa att vi minsann såg lika unga ut när hon har nytvättat hår. 
 
5. När jag ändå skrev slutet av fjärde punkten kom jag att tänka på det här: Jag har hamnat i så himla mycket knasiga konversationer sen jag kom hem. Anlednignen är nog att jag bjuder in i lyckan av att veta att jag kan alltid säga exakt det jag vill och få fram det jag menar. Detta har lett till en femminuterskonversation om en annan kvinnas svettningar på apoteket, om vilken prinsessa jag ser ut som på tunnelbaneperrongen och hur jag plötsligt tipsar hela tunnelbanefyran om e-bibliotek.  
 
Herrå å ha det bra nu ska jag baka peppisar!
/Hanna

Att säga hejdå och gråta hejdlöst

Igår kväll satt vi och åt äppelpaj då jag och Alex tittade på varandra under tystnad och först då tårarna över att lämna. Med en stor bit i munnen grät jag hystriskt vid köksbordet utan att kunna andas pga tidigare nämnda pajbit. Vill bara krama alla tusen gånger om samtidigt som jag bara vill gömma mig tills att tåget går. 
Två låtar som alltid kommer vara den här tiden och kvällar som blivit flera dagar. Jag börjar gråta nu igen. Hejrå då.
 
 
/Hanna
 

På hjärtat

Framtiden är såklart något jag tänker på mycket. Helt plötsligt känns allt så tydligt och jag kan luta mig tillbaka och känna mig okej med att köpa en almenacka för 2014. Jag kan känna att jag pausat lite det senaste 1,5 året. Jag kan ju känna att vissa månderna av intensivt festande kunde lagts på något annat men det är väl såhär det är att hitta sig själv, vara ung och förvirrad och så vidare. 
Nu inom loppet av en vecka kommer så många saker ske: för det första fyller jag tjugo år nästa vecka och jag är längtar efter att vara vuxen. Tänk att Berlin fick mina sista tonårsår. Sen för det andra och kanke rätt uppenbara med tanke på föregående mening så flyttar jag hem helt och hållet nästa tisdag. Jag kommer spendera två intensiva dagar i Stockholm för att sedan åka till Gotland. Under december kommer jag jobba julbord tre dagar i veckan på Katthammarsviks Rökeri, där jag jobbat tidigare. En praktik i Botaniska Trädgården i Visby har funnits på tal, så vi får se men hoppas hoppas. Sen till februari kommer jag läsa den ekologiska trädgårdsutbildningen på Capellagården på Öland. Alltså hur bra? Jag är så taggad så att mina ögon blir vattniga varje gång jag tänker på det.
Klistrar in en pytteliten på skolan bild tjoho:
 
/Hanna
 

RSS 2.0